Debatt

Har frikyrkligheten spelat ut sin roll?

Sigfrid Deminger utmanar (Dagen 3 februari).

Hur långt håller hans teser om frikyrkans förtunning och förytligande? Tänker han in även pingströrelsen? Det finns självklart olika bilder om frikyrklig gudstjänst, med "scen, uppträdande, förtunning, sekularisering ", för att nu påminna om några av Demingers ord som beskriver frikyrkans läge idag. Kan det handla, i någon mån, om en anpassning hos en del kristna, för att söka bli relevanta i tiden?  Kan det handla om att en äldre generation abdikerat, varit otydlig eller finns här en smygande sekularisering i gudstjänstlivet?

Det finns även andra bilder av frikyrklig (inklusive pingst); innerlig längtan, strävan mot djupen och heligheten. En biblicistisk, evangelisk, pentekostal och karismatisk kristendomstyp breder ju ut sig i Tredje världen. Här häpnar forskare inför "fire from heaven". Och konstaterar att "en pingstvind går fram över jorden". Det finns församlingar även i vårt land i dag som öppnar sig för denna Andens vind.

Men visst har individualism, småborgerlig konsumism, karriärism och materialism, slagit sina klor i oss.  Risken är överhängande att vi genom detta utestänger de utsatta.

Vi har ofta krympt vårt budskap till själens räddning och befrielse. När istället Bibelns stora berättelse handlar om hur Gud kommer att ställa hela kosmos, hela världen tillrätta. Det är gudsrikets bibliska glödande perspektiv, som mynnar ut i "nya himlar och en ny jord".

Eller handlar analysen av nutida frikyrka mer om olika tolkning om kulturen i inom dess led? Det som för en äldre generation tolkas som förtunning och ytlighet, kanske av en del yngre mer uppfattas som annorlunda gensvar på Guds evangelium. Men samtalen om form och innehåll i gudstjänsten behöver pågå, mellan generationerna. Här borde initiativ komma från äldre kristna, i första hand.

Det allvarliga är nog Bibelns minskande plats, en alarmerande brist på vördnad och helighet. Dessa brister hänger nära samman. När bibelläsning och samtal om Bibeln försvinner ut, kommer ytlighet, sekularisering i stället in.

Jag har sett både hur människor dras in i en liturgisk miljö och hur andra öppnar sig för en befriande karismatik. Tänk om det skulle handla om att på djupet, ärligt, evangeliskt, bibliskt, förena liturgins struktur med Andens spontana vind. Tänk om dessa fenomen inte är motpoler, utan kan berika varandra!  Exemplet S:a Clara i Stockholm är en verklighet att påminna om. Det finns säkert fler.

Jag vill vara en ekumenisk pingstvän. Det kan innebära en glad, granskande, öppenhet inför mer än min egen fromhetsmiljö. Samtidigt; vi behöver både en genomgripande analys av vårt läge och en fördjupad kallelse att ge evangeliet vidare. Dessa förpliktelser hör ihop och bör inte skiljas åt. De förutsätter varandra. En fördjupning av tro, gudstjänst, lärjungaskap utmanar till och bör leda till en livsstil där de som ej hört evangeliet tydligt prioriteras. Inte på bekostnad av fördjupningen, utan som en given konsekvens av den.

Fler artiklar för dig