Birro blundar för KD:s politik

Marcus Birro har ett stort hjärta. Som brinner för de som har det svårt och som av olika anledningar är utsatta. I Dagen (10 aug) klagar han över att Kristdemokraterna går åt höger, när Sverige egentligen behöver ett nytt vänsterparti, som kokar kaffe på Plattan och samlar in kläder till behövande.

Största problemet med Birros analys är att han blundar. När han för en tid sedan skrev en krönika om att Kristdemokraterna behövde mer hjärta, skickade jag honom exempel på de tal och artiklar som Göran Hägglund presterat de senaste åren. Den kristdemokrati som talar om vikten av relationer. Om föräldrar som borde ta ansvar, men sviker sina barn. Om en kristdemokrati som vill att politiken ska stödja det civila samhälle som står för människors mest grundläggande välfärd - inte strypa och ta över. En kristdemokrati som vill se de verkliga sociala problemen i samhället - och att politiken ska ägna sin kraft åt sådant som spelar roll. Därför att människor är viktigare.

I stället för att tycka att det är bra använder han Kristdemokraternas opinionsläge, liksom så många andra har gjort de senaste åren, för att göra sig själv viktig. Av någon anledning tar han det faktum att Kristdemokraterna sagt att de flesta potentiella väljarna för partiet definierar sig själva som höger till intäkt för att partiet nu är förlorat. Det är egoism, avdrag, skatter, jobb och pengar. Ja, skatter, jobb och ekonomi är viktigt. Och en del av det går att använda för att skapa ett mänskligare samhälle, där barnen står i fokus och den som är utsatt får den hjälp man har rätt till.

Men Birro osynliggör samtidigt alla de människor i Sverige som inte nöjer sig med att tåga under röda fanor och skrika slagord om social rättvisa - de som vill se det egna ansvaret för sina medmänniskor. De som inte ropar på stat och socialtant som den enda lösningen på sina grannars problem - de som inte vill glömma sina egna möjligheter. Birro glömmer alla de socialkonservativa som vill rösta på ett frihetligt samhälle, men inte tvekar att höja sin röst när socialtjänsten tappat tron på människan. Som följer med människor till socialkontoret för att ge stöd och hjälp. Alla de som kokar kaffe, håller behövande i handen och organiserar frivilligverksamhet för att ge människor tak över huvudet och mat i magen.

Det är på sitt sätt skamligt att göra detta till politik. Och att göra det till vänster. Kristdemokraternas kritiker har all rätt att höja sin röst. Men det vore en fördel om den höjdes utifrån vad partiet säger och gör. Inte utifrån egenuppfunna kategorier och vänsterns monopolisering av solidaritet, värme och kärlek.

Kristdemokraterna skulle må bäst om etiketteringen upphörde och enskilda debattörer slutade att peka finger åt andras ideologiska otillräcklighet. Om människor som bryr sig om barnens uppväxtvillkor och vill rösta på ett socialt ansvarstagande parti definierar sig själva som ickesocialister - och kanske till och med höger - borde det göra Birro glad. Inte förskräckt och polemisk.