”Häxjakten mot Elisabeth Svantesson slog tillbaka”

Förra veckan uppvisade ett av de gåtfullaste mediedreven mot en politiker som Sverige upplevt på länge. När hetsjakten mot nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson nu har lagt sig tycker vi oss kunna avläsa en för angriparna kanske oväntad konsekvens. Angreppen från religionens motståndare gick denna gång över en gräns och slog därför tillbaka mot dem själva, och tycks därtill ha gett ett stärkt stöd för varje medborgares och politikers rätt att ha och utöva en kristen tro.

Elisabeth Svantessons verkligt starka meriter för sin nya post kom dessvärre i omedelbar skymundan när journalister och proffstyckare insåg att möjligheten fanns att istället sätta sökljuset på etiska frågor och församlingstillhörighet, övertygade om att den som spelar ut trumfkort som samkönade äktenskap, abort och Livets Ord på en gång inte kan förlora. Men den här gången gick något fel. Den här gången valde andra medieröster snart att börja syna korten. Och bluffen blev alltför uppenbar.

Tilltänkta homosexuella åklagare som Fredrick Federley och före detta församlingsmedlemmen Isak Fearon visade sig inte vilja gå angriparnas ärenden, utan slog tvärtom tillbaka och försvarade Elisabeth Svantesson som en såväl kompetent som omtänksam politiker och medmänniska. Ledarskribenter och kolumnister har därtill över hela fältet slagit tillbaka om angreppen som såväl osakliga som hotfulla i ett öppet samhälle.

SvD:s ledare beskriver angreppen som en ful häxjakt och undrar om vi verkligen vill ha ett samhälle där vi bedriver häxjakt på personer som Svantesson bara för att deras privata tro inte stämmer överens med vår egen. Islamologen Eli Göndör avfärdar i Aftonbladet stormen som ett uttryck för en ideologisk sekulär föreställningsvärld, som är förhållandevis unikt aggressiv i Sverige.

Ateisten Malin Siwe riktar i Expressen skarp kritik mot att här i Sverige är det öppet religiösa som får löpa gatlopp och att sekularisternas krav på att varje politiker exakt förväntas följa gällande opinionsundersökningar gör det i praktiken omöjligt för många kristna, judar och muslimer att vara statsråd.

Och så kan vi inte ha det i ett Sverige som hyllar mångfald. Och DN:s Hanne Kjöller menar att det kritikerna indirekt kräver är politiker som antingen skenheligt ljuger om sina åsikter, eller också har tigit hela sitt liv om kontroversiella frågor, och avslutar: Bevare oss för dessa karriärbroilers.

Samtidigt började det gå upp för allt fler att Svantesson som ordförande i arbetsmarknadsutskottet har en helgjuten politisk erfarenhet av den ministerportfölj hon nu ansvarar för, samt att ingen tidigare arbetsmarknadsminister inom överblickbar tid, och heller ingen minister i nuvarande regering är i närheten av den akademiska kompetens inom sitt ansvarsområde som Svantesson besitter.

När stormen gått är det de starkaste träden som står kvar. Förra veckans angrepp på statsrådet Svantesson har nu resulterat i att hennes position som duglig politiker står starkare än någonsin tidigare. Som genomgranskad i varje tänkbar söm står nu även Elisabeth Svantessons mandat att genomföra sitt politiska uppdrag starkare än kanske någon annan ministers. Ytterligare något som har stärkts av dessa händelser är den allmänna opinionens insikt om att varje troende kristen medborgare faktiskt har rätt till åsikts-, religions- och yttrandefrihet, samt en lika självklar rätt att samtidigt utöva ett offentligt ämbete. Och den insikten kan kanske ha varit värd en storm.

Ivar Gustafsson, docent matematik, Chalmers tekniska högskola

Eva Hamberg, professor em. migrationsforskning, Lunds universitet

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap, Linköpings universitet

Ola Hössjer, professor matematisk statistik, Stockholms universitet

Chrys Caragounis, professor em. NT exegetik, Lunds universitet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet