Jag besökte en modern församling, som varken hade orgel, psalmbok eller predikstol. I bänkarna låg ett lovsångshäfte med sånger av olika kvalitet. Där fanns 'körer' som inte stämde med min tro, andra hade ett torftigt språk eller språkfel så att jag inte ville använda dem. Så hittade jag 'Oändlig nåd mig Herren gav' (Psalmboken 231) – men bara den första strofen fanns med! En stympning av John Newtons sång.
John Newton föddes i London 1725, förlorade tidigt sin mamma, gick till sjöss, levde ett vilt liv och fraktade tätt sammanpackade slavar på skeppet The Greyhund mellan Afrika, Västindien och England. Han var både slavhandlare och slavskeppare. En våldsam storm och läsning av Thomas a Kempis "Kristi efterföljelse" förde honom till tro. I England läste han till präst, stod i nära kontakt med John Wesley och William Wilberforce, mannen som tog upp kampen i England mot slaveriet.
John Newton skrev flera psalmer och gav ut en sångbok som förnyade psalmsången i den anglikanska kyrkan. I 'Oändlig nåd' gjorde han upp med sitt förflutna som slavhandlare. Samvetet vart svart, skulden oändlig, 'han vilsen var'. Originalet är drastiskt: "Amazing grace! How sweet the sound, that saved a wretch like me". Sista orden i direktöversättning: "Ett kräk som jag".
Det förefaller som om författare av lovsångskörer ofta bara använder delar av Psaltaren och arbetar utan djupare kunskap om och behov av den kristna psalmskatten. Själv har jag med åren blivit alltmer tacksam för Psaltaren, Jobs bok och Klagovisorna, som med ett ofta dramatiskt, konkret ordaval uttrycker oro och skam, synd och nederlag. Då behövs nåden.
Sune Fahlgrens artikel (Dagen 20/11) väckte mitt minne av ett lovsånghäfte som egentligen inte förstått det andra huvudstycket i trosbekännelsen, den om inkarnationen. Där bekänner vi, där lovar vi, där tillber vi Gud som blev människa genom Jesus Kristus.
Lennart Jansson, Norrtälje
