Hemligheten till att predikan når fram

"Kyrkan har världens bästa budskap, men vi är inte bäst i världen på att kommunicera det", skriver Alf B Svensson i en utmanande artikel (Dagen 25/8). Och i det påståendet tror jag de flesta av oss stämmer in. När Alf B Svensson fortsätter med nästa fråga känns det att det biter till lite mer under skinnet: "Hur ska en predikan vara för att nå fram, engagera och beröra så att man inte somnar eller i stället tar fram mobilen?" Han ger några konstruktiva råd, exempelvis att man ber sina kollegor recensera predikan och han undrar också varifrån vissa predikanter får sin lysande talekonst ifrån och gör en jämförelse med Zlatan som är lysande inom sitt gebit.

Men det finns en dimension till, Alf B Svensson! Nämligen den heliga inspirationen en förkunnare kan få genom den helige Andes smörjelse. Jag förstår att det kan låta som ett fikonspråk för många i dag. Begreppet "smörjelse" härrör från Gamla testamentet när man avskilde och smorde de andliga tjänsterna prästen, profeten och konungen till en tjänst inför Gud. En predikant utan den helige Andes inspiration och smörjelse i sin predikan blir som Paulus säger "en skrällande cymbal".

En predikan ska vara väl förberedd. Den har fötts in predikantens inre värld och legat och grott en längre tid. Den "sitter" så djupt i hjärtat att man kan framföra den fritt utan att läsa i utkastet. Att förbereda en predikan kräver tid. Och här tror jag vi möter problem nummer ett för dagens predikanter. Man sysslar med fel saker, och frestas - och ibland förväntas - hellre vara en mångsysslande verksamhetsdirektör än en herde eller profet.

Ignatius av Latakia, syrisk ortodox biskop sa vid kyrkomötet i Uppsala 1968: "Utan den helige Ande vore Gud långt borta, Kristus stannar i det förflutna, evangeliet är en död bokstav, kyrkan är bara en organisation, auktoriteten är dominans, missionen är propaganda, liturgin är besvärjelse, kristet handlande är en slavmoral." Dagens predikanter måste stanna upp och fråga Gud vad vi ska predika. Vi behöver inte zappa igenom hela nätfloran och hämta hem olika 10 punktsprogram från den ene superpredikanten efter den andre utöver världen. Det är bättre att dra sig undan och i ensamhet med Gud fråga vad han vill med mig, min tjänst, församlingen som jag tjänar och staden som jag verkar i.

När Paulus kommer till Korinth uttrycker han sina inre känslor på detta sätt: "När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet* för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft." (1 Kor.2:1-5)

Någonstans i det häradet tror jag hemligheten ligger till det levande budskapet som ska framföras från Sveriges talarstolar idag. Den beskriver den inre brottning och smärta som varje förkunnare av Guds Ord får gå igenom. Aposteln framför sitt budskap i en miljö som präglats av Antikens Grekland med Aristoteles som den store lärofadern och där talekonsten stod högt i kurs. Begreppen ethos, logos och pathos låg i botten. 1. Ethos; du ska visa att du är en sympatisk person värd att lyssnas till och tros på. 2. Logos: Ordet, detta är dina väl genomtänkta och strukturerade argument. Resonemanget bygger på logik men behöver naturligtvis inte vara sant. 3. Pathos: tala till folkets känslor, förmågan att röra sin publik.

Det är mycket goda råd. Men hemligheten till att aposteln "nådde fram" var inte hög vältalighet eller hög visdom. Det fanns en dimension till. Det var en svag, rädd och bävande människa vars enda patos var att presentera en levande Kristus i en tuff och ifrågasättande hednisk miljö. De ord han förmedlade skulle inte bygga på mänsklig visdom utan vila på Guds kraft.

Med den kraften och övertygelsen i predikan, som jag inte kan ta mig själv utan bli mig given, tror jag att ingen i vårt avlånga land ska behöva somna i kyrkbänken ….

Lars-Evert Jonsson, VärnamoHemligheten till att predikan når fram

Kyrkan har världens bästa budskap, men vi är inte bäst i världen på att kommunicera det, säger Alf B.Svensson i en utmanande artikel i Dagen, 25/8. Och i det påståendet tror jag de flesta av oss stämmer in. När Alf B: fortsätter med nästa fråga känns det att det biter till lite mer under skinnet: Hur ska en predikan vara för att nå fram, engagera och beröra så att man inte somnar eller i stället tar fram mobilen? Alf B. ger några konstruktiva råd, exempelvis att man ber sina kollegor recensera predikan och han undrar också varifrån vissa predikanter får sin lysande talekonst ifrån och gör en jämförelse med Zlatan som är lysande inom sitt gebit.

Men det finns en dimension till, Alf B! Nämligen den heliga inspirationen en förkunnare kan få genom den helige Andes smörjelse. Jag förstår att det kan låta som ett fikonspråk för många idag. Begreppet smörjelse härrör från Gamla testamentet när man avskilde och smorde de andliga tjänsterna prästen, profeten och konungen till en tjänst inför Gud. En predikant utan den helige Andes inspiration och smörjelse i sin predikan blir som Paulus säger en skrällande cymbal.

En predikan ska vara väl förberedd. Den har fötts in predikantens inre värld och legat och grott en längre tid. Den sitter så djupt i hjärtat att man kan framföra den fritt utan att läsa i utkastet. Att förbereda en predikan kräver tid. Och här tror jag vi möter problem nummer ett för dagens predikanter. Man sysslar med fel saker, och frestas hellre - och ibland förväntas - vara en mångsysslande verksamhetsdirektör än en herde eller profet.

Ignatius av Latakia, syrisk ortodox biskop sa vid kyrkomötet i Uppsala 1968: Utan den helige Ande vore Gud långt borta, Kristus stannar i det förflutna, evangeliet är en död bokstav, kyrkan är bara en organisation, auktoriteten är dominans, missionen är propaganda, liturgin är besvärjelse, kristet handlande är en slavmoral. Dagens predikanter måste stanna upp och fråga Gud vad vi ska predika. Vi behöver inte sappa igenom hela nätfloran och hämta hem olika 10 punktsprogram från den ene superpredikanten efter den andre utöver världen. Det är bättre att dra sig undanoch i ensamhet med Gud fråga vad hanvill med mig, min tjänst, församlingen som jag tjänar och staden som jag verkar i.

När Paulus kommer till Korinth uttrycker han sina inre känslor på detta sätt: När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet* för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft. (1 Kor.2:1-5)

Någonstans i det häradet tror jag hemligheten ligger till det levande budskapet som ska framföras från Sveriges talarstolar idag. Den beskriver den inre brottning och smärta som varje förkunnare av Guds Ord får gå igenom. Aposteln framför sitt budskap i en miljö som präglats av Antikens Grekland med Aristoteles som den store lärofadern och där talekonsten stod högt i kurs. Begreppen ethos, logos och pathos låg i botten. 1. Ethos; du ska visa att du är en sympatisk person värd att lyssnas till och tros på. 2. Logos: Ordet, detta är dina väl genomtänkta och strukturerade argument. Resonemanget bygger på logik men behöver naturligtvis inte vara sant. 3. Pathos: tala till folkets känslor, förmågan att röra sin publik.

Det är mycket goda råd. Men hemligheten till att aposteln nådde fram var inte hög vältalighet eller hög visdom. Det fanns en dimension till. Det var en svag, rädd och bävande människa vars enda patos var att presentera en levande Kristus i en tuff och ifrågasättande hednisk miljö. De ord han förmedlade skulle inte bygga på mänsklig visdom utan vila på Guds kraft.

Med den kraften och övertygelsen i predikan, som jag inte kan ta mig själv utan bli mig given, tror jag att ingen i vårt avlånga land ska behöva somna i kyrkbänken ….

Lars-Evert Jonsson, Värnamo