Debatt

Jakob Forssmed: Uppseendeväckande av LO

Sensationella påståenden och krav från LO om religiösa friskolor. Det menar Jakob Forssmed, riksdagsledamot för KD.

Fackförbundet LO och dess förbundsordförande Karl-Petter Thorwaldson krävde i förra veckan, på en delabild i sociala medier, att ”Skolan ska vara fri från religion. Det är ingen rättighet att pådyvla våra barn föräldrarnas trosuppfattning”. Och längst ner med röd text ett ytterligare krav: ”Vi ska inte ha några religiösa friskolor”.

Låt oss gå igenom dessa, tämligen sensationella, påståenden och krav. Ta för ett ögonblick det första kravet på allvar: ”skolan ska vara fri från religion”, ett krav som alltså ställdes två dagar efter att många skolor hade Luciafirande. Allt sådant firande måste förstås försvinna. Därefter måste jullov och påsklov döpas om och kopplas till något annat. Naturligtvis behöver alla skolavslutningar i kyrkan utgå. Men det sistnämnda kan väl ske utan religiösa inslag invänder någon? Ja, om man bortser helt från kyrkorummets karaktär.

LO:s föreställning om en skola fri från religion blir än mer befängd applicerad på personnivå. Att barn ska kunna leva enligt religiösa traditioner, såsom kostrestriktioner, är förstås otänkbart i en skola fri från religion. Och på ett övergripande plan bortser kravet helt från att religion inte är som ett klädesplagg som kan tas av och på. Att en elev ska förväntas lämna sin religion utanför skolan har inget med verkligheten att göra. Och om eller när man ändå skulle försöka göra verklighet av något sådant, då utmanas barns rätt till andlig utveckling, fastslagen i FN:s barnkonvention.

Men låt oss istället anta att de inte menar vad de skriver utan att det är konfessionell ämnesundervisning som LO menar att skolan ska vara fri ifrån. I så fall är det en kamp mot väderkvarnar, för sådan är inte tillåten i Sverige. Inte ens i religiösa friskolor. Konfessionella inslag i religiösa friskolor kan bara äga rum i skolans utbildning i övrigt, åtskilt från själva undervisningen. En rimlig ordning.

Påstående två, ”det är ingen rättighet att pådyvla våra barn föräldrarnas trosuppfattning”, är också uppseendeväckande. För det första är barn inte främst samhällets eller LO:s, utan föräldrars. För det andra så är det en fastslagen rättighet för föräldrar att uppfostra sina barn i enlighet med sin religiösa övertygelse. Föräldrar har rätt att ge barnen stöd och vägledning i enlighet med deras övertygelse tills barnet själv är moget att ta ansvar för utövandet av sina rättigheter. Naturligtvis med beaktande av barnets rätt i övrigt. Europakonventionen slår därtill fast föräldrarnas rätt att välja en skola och utbildning som överensstämmer med deras filosofiska och religiösa övertygelse.

LO:s sista krav om att förbjuda religiösa friskolor, oavsett hur bra dessa är på att erbjuda en god utbildning, är förstås logisk utifrån deras förmodade utgångspunkter: religion är något suspekt som står i bjärt kontrast till kunskap och därför ska motarbetas i allmänhet och i skolan i synnerhet. (Här vore en genomgång om kristendomens direkta och helt centrala betydelse för det europeiska universitetsväsendets framväxt onekligen på sin plats.)

Spelar det då någon roll vad LO tycker? Ja, först och främst är den uppfattning som LO saluför om religion i allmänhet och religiösa friskolor i synnerhet, tyvärr inte unik. Regeringsföreträdare har uttalat sig i samma riktning. Dessutom är LO en stor organisation som utövar inflytande, inte minst på nuvarande regering. Socialdemokraterna mottar såväl stort penningsstöd som indirekt stöd från LO. LO:s ordförande sitter dessutom som ledamot i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott.

Framförallt spelar det roll för samhällsklimatet. När stora aktörer som LO ifrågasätter alla de familjer och barn som har en trosuppfattning är vi på väg i en olycklig riktning.

Jakob Forssmed, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Fler artiklar för dig