Politikerna slänger ut egoismens bete

I Dagen 20 juli uttalar sig Kristdemokraternas biträdande partisekreterare Peter Kullgren om valdebatten. Där säger Kullgren att han vill "att debatten ska handla om det väljarna vill ha". Nu tror jag inte att ett sådant här uttalande är signifikativt för KD, utan det skulle nog ha kunnat göras av politiker inom de flesta (alla) partier.

Det här uttalandet sätter ändå fingret på en oerhört viktig fråga när det gäller politik i allmänhet och valrörelse i synnerhet: Vad ska styra de politiska ställningstagandena? Är det vad folk efterfrågar (populism) eller ideologi?

Sverigedemokraternas framgångar i politiken bygger just på att människor väljer dem utifrån sin egoism. De andra partierna ger dem inte det de vill ha, en nationellt och etniskt enhetlig stat utan främmande inslag. Visst finns rädslan för det okända också som en drivkraft. Kanske inte så mycket en rädsla för våld från invandrare, även om man gärna slår hårt på den spiken. Nej rädslan handlar nog mest om att man kan förlora något lite av sina förmåner som svensk.

Det har ofta sagts att SD har fått sätta den politiska agendan när det gäller invandrarpolitiken. Jag upplever att det är mycket värre än så. De har satt egoismen högst på agendan och de andra partierna verkar villigt följa efter.

Visst fanns det egoism i bakgrunden när ideologierna socialism, liberalism, konservatism, kristdemokrati och så vidare växte fram, men den dominerade inte den ideologiska berättelsen.

Ideologierna växte fram som en berättelse om vilket samhälle man ville ha. Där kunde egoism och altruism brytas mot varandra. Kanske inte från början, men då de tog in idéerna om alla människors lika värde, blev de olika berättelser om att nå det goda samhället. Några trodde att individens frihet var den rätta vägen till det goda samhället, medan några andra trodde att kollektivets solidaritet var det.

När man nu letar efter den samlade goda berättelsen i de politiska utspelen, i valrörelsen, blir man förvirrad. Nästan alla utspel verkar rikta sig till speciella grupper, vilkas röster man hoppas få. Politiken verkar ha degenererat till röst- fiske. Man slänger ut egoismens bete och hoppas att så många som möjligt ska nappa på kroken. Så befinner man sig snart i överbudspolitikens sluttande plan.

Politiker behöver makt för att kunna genomföra sin politik, men om makthungern vinner över "den goda berättelsens ideologi" är den ingenting värd. God politik kan väl aldrig vara att bara tillfredsställa sina egna väljares egoistiska begär utan att arbeta för det goda för alla människor i Sverige och i hela världen. Verklig demokrati borde väl vara med än folkstyre. Det borde väl vara folkgemenskap (också över nationella och etniska gränser).

När får vi se politiker som vågar vara ideologiskt förankrade i sin goda berättelse? Som visar hur utspelen hänger ihop med, och är uttryck för, ideologin och visar sin ideologis fundament?

Willy Ahlberg

Pensionerad pastor Österbymo