30 november 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Fredrik Lundqvist: Jordan B Peterson tinar ateismens tundra

Det är alltför lätt att betona det som separerar i stället för enar. Fenomenet Jordan Peterson har fått en hel generation att ställa frågor om Gud. Är kyrkan redo att svara? skriver Fredrik Lundqvist i sin replik.

Mikael Grenholm skrev (den 13 november) en intressant debattartikel om Jordan Peterson, som jag vill ta tillfället att bemöta.

Grenholm inleder med att återberätta ett samtal med en ung man som lyssnat mycket till Peterson, och när samtalet kommer in på religion säger mannen: ”Jag var en djupt övertygad ateist och läste massa Dawkins och Hitchens, men Peterson har gett mig en ödmjukare attityd till religion.” Därefter följer en i mina ögon märklig jämförelse mellan ytterligheterna Dawkins och Peterson, deras laster och likheter, som till sist summeras av Grenholm med slutsatsen: ”Peterson är en usel förebild, inte minst för oss kristna. Låt oss hålla vår distans till honom.”

Jag har full förståelse för de som känner aversion mot Petersons åsikter. Han är en kärv man som inte rullar in sitt budskap i strösocker, och hans kritik av en för långt gången vänsterideologi är skarp och oförlåtande. Hur svårsmält detta är i vårt eget land har märkts när både politiker och kulturskribenter på ett nästan komiskt sätt axlat moralisternas mantel och förfasat sig över att deras unga män förleds av Peterson från Scandiascenen på Cirkus, som om det var synden själv som höll hov och inte en grånad psykologiprofessor. Vid horisonten tycker man sig se hypermaskulinitetens nyvakna förkämpar samlas i facklornas sken.

Läs mer: Micael Grenholm: Jordan B Peterson är en usel förebild

Man reagerar alltid som starkast när kanonerna riktas mot hjärtefrågorna, så det är kanske symtomatiskt att Grenholm ifrågasätter Peterson på de punkter som ligger honom närmast. Jag har följt Grenholms arbete länge och uppskattar honom mycket. Han tillför ofta ett ideologiskt perspektiv som ibland saknas i kristna debatter, och som jag tror behövs. I detta fall tror jag dock att ivern att försvara det egna territoriet tyvärr gör att det mest centrala hamnar i skymundan.

Låt mig belysa detta genom att återgå till Grenholms samtal med den unge mannen.

”Jag var en djupt övertygad ateist och läste massa Dawkins och Hitchens, men Peterson har gett mig en ödmjukare attityd till religion”.

Stanna upp en stund inför det uttalandet. Fundera lite över det faktum att en icke-kristen evolutionär universitetsprofessor lyckas med det som de mest bibelstöpta kristna önskedrömmer om: Att vinna en argumentation med en hängiven dawkinit, och tina upp en fläck bördig mark på ateismens tundra. Man kan få den apologetiska utmärkelsemedaljen för mindre. Peterson lyckas med detta mer än en gång. När jag träffade honom i Stockholm hade han talat för över 200 000 personer under sin turné, och frågorna som ställdes från publiken kändes smått surrealistiska. ”Är skapelsen god, som Gud säger?”. ”Är vi programmerade för religion?”. ”Kan man hitta en absolut sanning utan Gud?”.

Tundran tinar. Frågan är om vi i kyrkan ser vad som händer och har vishet (och ödmjukhet) nog att ta tillfället så de frön som på sikt kan bära frukt. Det är mycket begärt att Jordan Peterson ska plantera ett oförvanskat evangelium. Han är inte troende, än mindre teolog, och i min mening är det väl magstarkt att kritisera en sådan för att inte ge raka svar om Guds existens och Jesu uppståndelse. I den bästa av världar förstår vi att det som fött fram fenomenet Peterson till stor del är en svältfödd längtan efter att utforska och återupptäcka den filosofi som byggde vårt samhälle, och att vi själva ger oss ut på den resan. Den återupptäckten, i kombination med Andens liv, tror jag är vad kyrkan, och samhället, behöver.

Men, som den bistra verkligheten ofta påminner oss om, i allt från oförsonliga meningsskiljaktigheter på sociala medier till strandade politiska förhandlingar, är det alltför lätt att betona det som separerar i stället för det som enar, hissa en varningens flagg och deklarera vår meningsmotståndare persona non grata. Vad begär vi egentligen innan vi kan tillåta oss att minska den uppmanade distansen? Teologisk samsyn? Ideologisk försoning? Politisk enighet? Eller kan vi tänka oss att även de med vilka vi har stora motsättningar ibland drar åt samma håll som vi?

Läs mer: Kulturkrigare och en moralisk guru

Till sist vill jag återigen för ett ögonblick gå tillbaka till samtalet med den unge mannen. Känner jag Grenholm rätt kan jag tänka mig att Jesu klara evangelium kanske blev planterat i den tidigare frusna ateisttundran. Om så skedde undrar jag om inte Johannesevangeliets fjärde kapitel ekade någonstans i oändligheten: "Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har arbetat, och ni har gått in i deras arbete."

Spirar det till sist evighetsfrukt i vår Herres trädgård kanske även den usla förebilden får någon form av upprättelse.

Fredrik Lundqvist, creative content manager, Uppsala

Fler artiklar