Debatt

Sofia Camnerin: Låt oss ge mer hopp 2019

Inför 2019 har vi en serie där ett antal personer får skriva om vad de önskar sig av det nya året.

Jag har under det senaste året nu och då tänkt att det måste gå att tala på ett annat sätt. Det måste finnas ord som famnar det tvetydiga och om orkar hålla i hoppet.

Jag längtar efter en ström som porlar, som fortsätter rinna, som vattnar jorden och våra själar, som tröstar.

Det är starka ord över allt. Det är larmrapporter och viktiga upprop, namninsamlingar. Det är debatt och regeringskris. Det är livsviktiga fredsförhandlingar. Det är manifestationer.

Jag längtar efter de stilla i landet. De som likt Hanna går till templet varje dag. Jag vet att de finns, ni finns, alla ni som i kammaren, ber till Gud som är i det fördolda.

Läs även: Ulrica Stigberg: Det önskar jag mig för 2019

Jag vet att ni finns, alla ni som fortsätter att mötas till gudstjänst, be i smågrupper, alla ni som uthålligt och troget fortsätter betjäna, möta barn och unga, erbjuda läxhjälp och språkcaféer, ni som går med och finns kvar. Utan att det syns.

Jag vet att ni finns, ni som tar kontakt med den som är ensam, de som inte har något hopp. Jag vet att ni finns som erbjuder inget annat än er närvaro, också till vilsna unga som mest av allt behöver just någon som bryr sig om, ger mening och sammanhang.

Jag vet att ni pastorer och diakoner finns, som går på hembesök till föräldrar som precis har förlorat sitt barn och som erfar att ni går dit tomhänta och går hem igen tomhänta, med känslan att det inte gjorde någon skillnad. Föräldrarna var lika ledsna när ni kom som när ni gick, men att ni ändå får ett telefonsamtal senare med bön om att komma tillbaka.

Läs också: Olof Edsinger: Jag önskar mig för 2019

När folket ropar efter och behöver en kung, en som kan befria Israel, rider Jesus in på en åsna och föds på ett jordgolv. När vi ropar efter någon som kan befria oss, rädda oss, förändra med makt, kommer Jesus maktlös. När vi ropar efter räddning från kommande klimatkatastrof, om ett slut på krig och förföljelse, någon som kan skapa fred, kommer Jesus som offer för våld, men funktion att bära bort synden.

Tänk om det är så att kraften finns i maktlösheten, det tomhänta, det sårbara, det lågmälda, det uthålliga, det stilla, det som fortsätter porla. Jag önskar att vi återupptäcker det.

”Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken” (Jes 43:19).

Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan

Läs mer: Nuri Kino: Det önskar jag mig inför 2019

Fler artiklar för dig