05 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Nästa väckelse finns i våra egna skuggor

Håller min tro för de kriser den här tiden kommer att bjuda på? skriver Josefin Lennartsson.

Jag har förmånen att dela trädgårdsintresset med mina grannar. Vi delar nog väldigt mycket mer med varandra, fast vi vet ännu inte om det. När jag i mötet med min granne i hemlighet tror att hon behöver Jesus mer än jag, är det lätt att göra bort sig rejält. Jag har insett att min granne kanske ibland till och med kommit längre än mig på det här med att leva ett kärleksfullt liv, även om hon kanske inte är helt införstådd med den kristna kulturen eller de ord vi använder i kyrkan.

I mötet med min granne får jag möta mig själv och jag tvingas inse att jag behöver Jesus mycket mer än jag tidigare förstått. Här uppstår något väldigt avgörande och fantastiskt – insikten om att vi kan mötas som medmänniskor där vi är. Då blir Jesu ord än mer levande.

I kyrkan har vi det många gånger väldigt bra. I flera generationer har vi levt med välsignelsen som kommer ur att hitta sitt hem i Guds kärlek. Denna välsignelse har dock ett pris, för vi riskerar att bli blinda för de behov som den här tiden har, och än värre – vi riskerar att glömma var vår verkliga trygghet finns. För så länge vi har ett bra liv, vad det nu än är, så kan vi förlita oss på vår egen kapacitet, organisationsförmåga, ekonomi eller sociala skyddsnät.

WHO har forskat på den ökande psykiska ohälsan och har visat ett tydligt samband med de existentiella frågorna. Man ser att människor som har existentiella resurser har en högre känsla av livskvalitet, alldeles oavsett pengar på banken eller andra materiella resurser.

Det som händer just nu är att turbulensen får vår existentiella grund att skakas om. Håller min tro för de olika kriser den här tiden kommer att bjuda på? Bär tron mig när allting annat verkar rasa? Eller bär jag tron som en tung tegelsten bland allt annat jag ska bära upp i egen kraft?

Kanske måste mycket rasa först, men det gör ingenting, för den vi tror på har redan banat en väg till ett uppståndelseliv. Ett liv där vi mer än bara överlever, och där vi tar del av ett evigt flöde av liv. Detta är inte bara fina ord utan något verkligt påtagligt, som vi alla kan få del av, alltså egentligen det som vårt förvaltande talar om men som vi ibland tappar bort bland höga tempon och prestationskrav.

Hur svårt är det inte att möta sitt eget mörker? Som uppvuxen i kyrkan trodde jag länge att jag var vaccinerad mot sådant. Inte kan jag gå sönder?! Men livet lärde mig att så inte är fallet, och Jesus har blivit en verklig vän genom de olika mörka dalar jag behövt gå igenom.

Varför ska det vara så att präster och pastorer har risk­yrken, att kyrkan bär upp verksamhet som tynger många till utmattning, när vi förvaltar tron på det verkliga livet? Vad kommunicerar vi av goda nyheter till våra grannar, när vi dukar under av prestationen själva? När vi upptäcker hur Jesus vill vara goda nyheter in i våra egna liv, kommer vi snart att upptäcka hur det livet kommer att flöda över och påverka även våra grannars utan att vi ens är medvetna om det.

Det är i det ärliga mötet som fröet kommer ned i jorden. När jag vågar möta min granne på jämlik nivå, när jag vågar möta mig själv där jag är och tillåter Jesus att möta mig där. Då kommer vi få se något stort växa till, något vi drömt om men aldrig kunnat föreställa oss.

Jag tror att nästa väckelse går att finna i våra egna skuggor, som vi i dag inte är medvetna om. Att det mörker som vi kanske flyr ifrån hos oss själva hyser nyckeln till det uppvaknande vår tid så väl behöver.

Josefin Lennartsson, pionjärpastor och författare

Fler artiklar från Debatt