20 januari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Per-Johan Fernström: Hemlösa lever i farozonen

Pandemin pekar på behovet av en sammanhängande vårdkedja för våra mest utsatta medborgare, skriver Per-Johan Fernström.

1 av 3

Corona-krisen sätter nytt fokus på våra mest utsatta medborgare. Dit hör definitivt de som på grund av missbruk lever i psykisk sjukdom eller av andra orsaker saknar ett hem. Det är nu extra tydligt att de lever utanför samhället, något som särskilt märks på Frälsningsarméns akutboenden runt om i Sverige.

Den som saknar ett hem kan inte skydda sig själv eller sätta sig i karantän vid en eventuell coronasmitta. Att tvätta händerna enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer blir också svårt. Som hemlös kan du även riskera tvångsvård på en regional sjukvårdsinrättning om du inte klarar att följa smittskyddslagens riktlinjer.

De hemlösa är dessutom en högriskgrupp, då många är sjuka, svaga och särskilt mottagliga för virus. Ändå utpekas de inte som en riskgrupp och inkluderas inte i myndigheternas generella råd. Ingen tycks ta ansvar för att skydda dem mot smitta eller ombesörja den vård som behövs.

Dessa problem har lyfts av debattörer och Amnesty har till och med krävt en nationell krisplan för hemlösa i Sverige under pandemin. Men situationen har fortfarande inte förändrats. Socialministern har lagt ansvaret på kommunerna, vilkas beredskap är väldigt skiftande. I vissa fall har kommuner betalat hotellrum för personer i hemlöshet, i dagsläget ett billigare alternativ än att finansiera en plats på ett akutboende. Men för personer i missbruk eller med en psykiatrisk problematik fungerar hotell oftast dåligt och endast som en kortsiktig lösning.

Tillgång till boende är en mänsklig rättighet men ingen självklarhet för de tusentals som lever i akut hemlöshet i Sverige. Sverige får kämpa för att uppfylla kraven under pandemin – men ansvaret hamnar på kommunerna. Stockholms stad har arbetat för att utsatta ska få vara inomhus så länge som två veckor i sträck. Men i flera kommuner töms härbärgena på morgonen och endast ett fåtal karantänlägenheter erbjuds dem som uppvisar symtom.

De mest utsatta delar ännu rum på vandrarhem eller akutboenden, i sovsalar med upp till fyra boenden. Hur kan man med tanke på smittspridning acceptera det? Uppmaningen från smittskyddsläkare är att styra smittade till andra toaletter än friska och försöka dela av sovplatserna på lämpligt sätt.

Hur ska vi i denna situation kunna förbättra läget för landets 33 000 hemlösa? Grundproblemet är Sveriges brist på en heltäckande vårdkedja för personer med psykisk ohälsa och/eller beroendeproblematik. Ingen myndighet eller organisation har ett samlat ansvar för att en persons resa mot att bli frisk och börja fungera i samhället verkligen slutförs. Människor faller mellan stolarna efter genomförd behandling och är tillbaka på ruta ett – eller halkar ytterligare ett steg ner i beroendetrappan.

Med jämna mellanrum riktar medierna ljuset mot aktuella fall där enskilda personers öden engagerar. SVT:s starka "Uppdrag granskning" om Sanne, som slussades runt mellan vårdinrättningar, och "36 dagar på gatan" om hemlösa i Stockholm, är två exempel. Men vad händer sedan?

När medierna och tittare byter fokus fortsätter Frälsningsarmén och andra delar av civilsamhället arbeta för att förbättra situationen för personer i utsatthet. Men vi gör det i uppförsbacke. Frälsningsarmén har tidigare efterlyst en heltäckande vårdkedja för personer med missbruk och/eller psykisk sjukdom samt riktlinjer på nationell nivå. Det är ett starkt önskemål från många frivilligorganisationer, från anhöriga samt från de utsatta människorna själva.

Men politiska prioriteringar har snarare försämrat för de utsatta och för alla dem som arbetar hårt med detta. Härbärgen läggs ned och alltför få kommuner har en "tak över huvudet-garanti" – något som i ett modernt välfärdssamhälle bör ses som ett absolut minimikrav.

I Storbritannien, kräver myndigheterna akutboenden med högre standard, såsom enkelrum och egen toalett. Varför ställs inte samma krav i Sverige? De extra kronorna per dygn och klient i merkostnad för kommunerna väger lätt mot de hemlösas människovärde. Särskilt i coronatider skulle en sådan reform innebära mycket för att minska smittspridningen.

I Sverige fördelas resurserna på fler. Här får alla en viss hjälp, men väldigt få blir helt rehabiliterade. Förenklat beskrivet är det som om det allmänna ”smetar ut smöret tunnare och tunnare”. Detta trots att kunskapsnivån kring hur man förbättrar situationen aldrig har varit mer vetenskapligt klarlagd än nu.

I dessa tider, och med ett uppenbart sårbart system måste ansvarsfördelningen bli tydligare mellan stat, regioner, kommuner och civilsamhället. Det övergripande ansvaret på personnivå måste definieras. Nivån för våra mest utsatta medborgare säkerställas. Det allmänna och de offentliga myndigheterna behöver självklart inte stå för det praktiska genomförandet. Enligt mig är det bättre att mycket av det nödvändiga arbetet sköts av frivilligorganisationer. Men medlen för att genomföra förbättringarna måste otvivelaktigt komma i huvudsak från offentliga resurser. Detta nödvändiga arbete kan inte enbart vara beroende av gåvor och frivillighet från volontärer.

Per-Johan Fernström, verksamhetschef, Frälsningsarmén

Fler artiklar från Debatt