Ändrad dopsyn i Oslo skapar frågor

Lever vi i farliga tider? Frågan är ställd i relation till Guds församlings situation i den tid vi lever. I 1980-talets slutskede råkade jag av en händelse få några minuters pratstund med en man som jag betraktar som en Guds profet. Vi befann oss i Dagenhusets restaurang och helt plötsligt blev hans ögon mycket allvarsamma och han sa: ”Vi lever i mycket farliga tider.”

Mannen som sa detta var den sedan några år hemgångne norske pastorn och teologen Thoralf Gilbrant, som tillsammans med professor Hugo Odeberg var huvudredaktör för Illustrerat Bibellexikon. Förutom detta bibeltrogna storverk var Gilbrant författare till många böcker. Han såg redan på denna tid tendenser inom den evangeliska kristenheten som ingav stor oro, och jag tror att han i den oron inneslöt både Sverige och Norge.

Varför mitt sammanträffande med Gilbrant blivit aktuellt beror på en nyhet som presenterades i tidningen Dagen för en tid sedan. En för mig chockerande nyhet var att Oslo Filadelfia hade övergett kravet på troendedop som grund för medlemskap.

För den som känner till historien om Oslo-församlingens grundare, T B Barratt och hans kamp för insikten om troendedopets nödvändighet, blir förändringen både smärtsam och nästan obegriplig. I Pingstväckelsens historia, band 2, finns en utomordentlig redogörelse om Barratts brottning i dopfrågan, vilken slutade med att Barratt bad att få döpas av Lewi Pethrus den 14 september 1913. Därefter har intill år 2020 både Oslo såväl som Stockholms Filadelfia varit byggda på troendedopet som medlemsgrund.

Ett par citat från en framstående norsk pingstteolog som förekommit i församlingens förändrade praxis kan vara av intresse. K I Tangen skriver i sin avhandling: "Exempel på att folk skapar sin egen personliga dopteologi är dokumenterat i min doktorsavhandling och personliga vittnesbörd som är presenterade i processen i Filadelfia så långt". Vidare heter det: "I stället för att tala om fel eller rätt dopteologi, är det mer konstruktivt att anföra att det finns både svaga och starka sidor i olika trosinriktningars uppfattning av dopets innehåll och praxis. Ingen kan utan vidare slå fast att de i alla delar praktiserar nytestamentliga dop." (reds övers)

Av utrymmesskäl vill jag göra enbart några få kommentarer till den norske teologens exempel på vad som diskuterats i Osloförsamlingens process. Tangen konstaterar att ”folk skapar sig en alldeles egen dopteologi”. Detta låter i mina öron nästan som ett eko från orden i Domarboken 17:6: ”Vid den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad honom behagade.” Nu tror jag inte att det är så illa ställt i Filadelfia Oslo att det står människor på kö för medlemskap, var och en med sin egen hemmasnickrade dopteologi.

Tyvärr tycks den nya inriktningen anpassas för ekumeniska strävanden. Det blir alldeles tydligt genom Tangens ord om att inte tala om felaktig eller rätt dopteologi. I stället har man uppenbarligen följt hans ord om att lyfta fram svaga och starka sidor i olika existerande doptraditioner.

Kan det dop som framställs i Nya testamentets skrifter av oss människor bedömas innehålla vissa svaga sidor? Att tolka Nya testamentet skrifter som om det finns ett val mellan enbart ofullkomliga doptraditioner är i mina ögon omöjligt.

Nu kanske någon anser att vi som svenskar inte bör lägga oss i vad som sker i norsk pingstväckelse. Men varför inte? Under mitt drygt 50-åriga medlemskap i svensk pingströrelse har jag så många goda minnen av norska förkunnare som berikat mitt liv. Alltifrån Pethrus och Barratts tid har de båda länderna berikat varandra och i stort sett förkunnat en identisk lära. Må det så förbli!

Erling Medefjord, Solna