Helgelse går inte att välja bort om vi vill tala rätt om Gud

I sin ledare ”Teologiskt liberala borde lyssna på de konservativa” (21/1) gläntar Fredrik Wenell på dörren till mer fruktbar jord. Epiteten konservativa och liberala, med dess bakomliggande krafter, har djupt sargat och plågat Kristi kropp i vårt land. De har lett oss in i ett skyttegravskrig som likt kerubens flammande svärd håller oss utestängda från ett teologiskt Eden, samtidigt som de också bidragit till att gräva ned oss i ett andligt barnstadium.

[ Joel Halldorf: Joachim Elsander var ett helgon för vår tid ]

“De teologiskt liberala placerar den mänskliga erfarenheten i förgrunden när de tolkar Bibeln”, skriver Wenell. Vi behöver prata om vad det är för mänsklig erfarenhet som ska få hamna i förgrunden när vi tolkar Bibeln. Att låta syndarens mänskliga erfarenhet berika vårt pastorala perspektiv är endast klokt, men den mänskliga erfarenhet vi ska låta vara i förgrunden när vi tolkar Bibeln är inte syndarens, utan helgonets.

Vi lever i dag i en kristenhet som orienterar sig mer utifrån politiska strömningar, likt liberala eller konservativa, i stället för att tala om och söka vad som är sant. Kanske för att vi tycker det är för svårt att finna sanningen. Kanske för att de verktyg vi använder oss av för att ta oss fram till sanningen har nått vägs ände, och heller inte har potentialen att någonsin ta oss hela vägen dit.

Helgelse har blivit något valbart, något man ändå inte kommer lyckas med.

—  Israel Danling

Jesus lovar att den som tar bort bjälken ur sitt eget öga kommer att se så klart att han kan ta bort flisan ur sin broders öga. “Utan helgelse kommer ingen se Herren”, står det i Hebreerbrevet. Om vi rätt ska kunna tala om Gud behöver vi se Honom. Och då måste hjärtat renas.

Helgelse har blivit något valbart, något man ändå inte kommer lyckas med, så varför lägga för stor kraft på det? När det snarare är så att utan en genomgripande helgelse är det faktiskt ingen idé att tala teologi, för det samtalet kommer vara alltför begränsat och fördunklat av bjälkar och flisor.

Bönens väg var helt avgörande då apostlarna kom fram till en kunskap om Gud som vi än i dag har som grund för vår tro. Den vägen är fortfarande öppen. De glimtar av detta böneliv som då och då visar sig i den apostoliska litteraturen är outsägligt dyrbara. Och den som uthålligt gör dessa böner till sina egna kommer att få apostlarnas tro.

“Epafras, som är en av er, hälsar. Han är en Kristi Jesu tjänare som alltid kämpar för er i sina böner, för att ni skall stå fasta, fullkomliga och helt övertygade om allt vad Gud vill” (Kol 4:12). Eller: “Vår bön är att ni skall uppfyllas av kunskap om Hans vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och i allt behaga Honom” (Kol 1:9–10).

Det finns så många fler exempel på apostoliska böner, och dessa är oftast för stora för vår tro i dag. Vi verkar inte riktigt förmå oss att ta in eller omfamna dem. Så, tror vi fortfarande på den apostoliska tron? Tror vi fortfarande på helgonens mänskliga erfarenhet? Ser vi Gud så väl att det är Honom vi pratar om?

[ Fredrik Wenell: Teologiskt liberala borde lyssna på de konservativa ]