Vem vill vara stoppkloss när visionärer tar ut svängarna?

Det är läsvärda aspekter Joel Halldorf och Niklas Piensoho bidrar med angående andligt maktmissbruk och sargade människor i kristna församlingar.

Jag vill knyta an till Piensohos slutsats. “När katastrofen långsamt börjar ta form är den enda lösningen ett andligt ledarskap utrustat med den andliga nådegåvan att skilja mellan andar. Dessutom ett ledarskap som orkar ta både konfrontation och konflikt.”

Hur får vi då till ett sådant ledarskap? De exempel som debattörerna utgår ifrån är stora församlingar med megakändisar. Med den erfarenhet jag har av medlemskap och ledarskap i en mindre församling vet jag att det inte är det lättaste att få fram tillräckligt med ledare av den kaliber som Piensoho åsyftar. Men små församlingar är inte garanterade att skonas från maktmissbruk.

[ Joel Halldorf: Det finns ingen billig nåd - inte heller för pastorer ]

Pastor Öyvind Tholvsen skrev i sin gästkrönika på Dagens ledarsida den 21 oktober förra året med utgångspunkt från samma amerikanska podd som Halldorf hänvisar till: “Varje församling behöver därför goda ordningar för hur vi urskiljer Guds tilltal så att människor blir stärkta i tron utan att manipuleras av självcentrerade ledare.” Så sant som det är sagt.

Vem orkar förstöra stämningen genom att ställa de svåra frågorna eller påpeka faror i tid?

—  Ann-Charlotte Fritzon

Så hur stärker vi ledarskapet i de lokala församlingarna? Pastorer kan komma och gå, men de förtroendevalda finns ofta kvar. Hur svårt är det inte för mindre församlingar att få till det ultimata ledarskapet som ju bygger på volontärer? Det kan vara lättare att låta pastorn göra som han eller hon vill, men ingen pastor bör lämnas med enbart ja-sägare.

Vem orkar förstöra stämningen genom att ställa de svåra frågorna eller påpeka faror i tid? Vem vill vara stoppkloss när visionärer tar ut svängarna? Eller riskera att splittra en församling? Och hur får man någon att lyssna om pastorn är “framgångsrik”?

[ Niklas Piensoho: Inga kollegor bemöter övergrepp med en axelryckning ]

Samfundsledningar vill troligen svara att man kan vända sig till dem. Men det ska till stort självförtroende att på ett tidigt stadium “komma med skvaller”. Jag tror att flera församlingar kan behöva hjälp att få till “goda ordningar för hur vi urskiljer Guds tilltal”. Och att få dem innan situationen är infekterad.

Här har samfunden ett ansvar att vägleda lokala församlingsledare, informera och ge dem verktyg i god tid. Vi har lärt oss från Knutby att när väl problemen är där tar man inte gärna hjälp utifrån.

Vad som ska göras när det värsta redan hänt är ett annat mycket viktigt kapitel, som inte får lämnas åt sidan. Men att stämma i bäcken och göra vad vi kan för att det inte ska hända är också viktigt. Om det behöver vi verkligen samtala när tidsandan premierar framgång och att synas.