Debatt

Kommer trossamfunden värdera Gud högre än Mammon?

Vart tar samfundens profetiska kallelse vägen om man hela tiden, för att fortsatt få statsbidrag, måste vara vaksam på att mattan kan ryckas undan om staten missuppfattar vad man menar? skriver Kjell Blückert.

Nu har bidragsdiskussionskarusellen dragit i gång igen, men i stället för att direkt gå till roten med det verkliga problemet – brottsligheten – går regeringen en omväg via införandet av rimliga, men i praktiken svårbedömda demokrativillkor.

I maj lämnade regeringen en remiss till Lagrådet inför den nya lagen om stöd till trossamfund som föreslås träda i kraft den 1 januari 2023 – efter utredningar med sedvanliga remissrundor. Man uppställer nu sex negativt formulerade skarpa kriterier om vilka samfund som ska få motta statsbidrag. Det handlar om att motverka våld, utnyttjande och diskriminering. I allt vällovliga syften.

Men vad var det för fel på den tidigare positiva formuleringen om att bidragsmottagarna skulle “bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”? Härav följer ju med självklarhet att motverka det som de sex negativa formuleringarna utsäger.

Givetvis är det helt rimligt att skattebetalarnas företrädare har koll på hur pengarna används. Men om det hos det förkrossande flertalet av bidragsmottagarna inte är några problem, varför då inte i stället satsa energi och pengar på att förfina det system som regelbundet kontrollerar vart pengarna går och som kan vara särskilt vaksamt på de miljöer där man kan misstänka oegentligheter?

Bidragsfusk ska beivras varhelst det förekommer. Naiv aningslöshet i de offentliga bidragssystemen måste reformeras bort.

Det krävs förberedelser och vaksamhet så att man inte blir tagen på sängen den dag staten ändrar sin hållning.

—  Kjell Blückert

Men precis som i friskolediskussionen fokuseras inte på allt det positiva som samfunden bidrar med. I stället är det problemen som sätts i centrum. Enligt lagförslaget ska man få bidrag om man inte ägnar sig åt oegentligheter. I lagrådsremissen pekar regeringen pliktskyldigast på allt det positiva som civilsamhället åstadkommer, men man uttrycker en grundläggande misstänksamhet. En negativ pedagogik.

I förslaget till lagtext sägs att “stöd i form av statsbidrag och statlig avgiftshjälp ska inte få lämnas till ett trossamfund om trossamfundet, någon av dess församlingar eller en företrädare som agerar inom ramen för trossamfundets eller en församlings verksamhet [min kursivering]”, och så följer de negativt formulerade kriterierna.

Det räcker alltså i princip att det finns ett svart får i en kyrkas personal så kan uppbördshjälpen dras in och bidrag försvinna – och hela samfundets verksamhet med tiotusentals människor komma att lida svårartade, för att inte säga katastrofala, följder.

Efter en omdiskuterad diskussion om huruvida förbud mot omvändelseterapi för homosexuella skulle strida mot yttrande- och religionsfriheten reagerade Liberalernas migrations- och integrationspolitiske talesperson Robert Hannah med att föreslå att bidrag till alla pingstkyrkor borde stoppas. Diskussionen hade drivits av en pingstpastor, men församlingsledningen hade tagit avstånd från pastorn i fråga och arbetsbefriat honom.

Trots detta driver en riksdagsledamot på fullt allvar att kopplingen mellan statsbidrag och enskilda personers gestaltning av sin religiösa tro ska få sådana konsekvenser. Oberoende av vad vi tycker i sakfrågan om omvändelseterapi, utövas på detta sätt en otillbörlig politisk påtryckning mot ett helt samfund utifrån vad en enskild person har hävdat. Är det sådant vi kommer att se framöver?

Kanske målar jag f-n på väggen, men vart tar samfundens profetiska kallelse vägen om man hela tiden måste vara vaksam på att mattan kan ryckas undan om staten missuppfattar vad man menar? Kan vi fortsätta att förespråka restriktivitet vad gäller dödshjälp? Kan vi fortsätta säga att samkönade relationer är något annat än ett äktenskap mellan man och kvinna?

Av förarbetena till den kommande lagen framgår att det är fullt möjligt, eftersom staten inte lägger sig i tros- och moralläror. Men var går gränsen mellan tro och praxis? Befinner vi oss på ett sluttande plan med en accelererande domesticering av trossamfunden, ja, av hela civilsamhället?

Men kanske är det inte f-n som målas på väggen utan vad vi ser är ett varnande mene tekel. Förhoppningsvis har trossamfunden och det övriga civilsamhället inbyggda positiva moraliska kompasser och en stark integritet som värderar Gud högre än Mammon.

Men det krävs förberedelser och vaksamhet så att man inte blir tagen på sängen den dag staten ändrar sin hållning och inkluderar även trosfrågor i sina kriterier för att mottaga bidrag från det offentliga. Då kan exempelvis de katolska och ortodoxa kyrkorna inte längre få uppbördshjälp eller motta bidrag för sin ungdomsverksamhet, eftersom de inte viger kvinnor till diakon, präst eller biskop. För dessa kyrkor skulle hemhörigheten i det svenska samhället bli kraftigt ifrågasatt.

Samtidigt har vi tidigare i historien sett att yttre tryck kan åstadkomma förnyelse och nytändning hos de kristna. Men konflikt ska inte skapas i onödan. Alla människor av god vilja bör söka samarbete – trots skilda uppfattningar i tros- och moralfrågor. Förhoppningsvis förstår statens företrädare att det finns en mycket stor tillgång i samfundens både frivilliga och bidragsstödda verksamheter. Nu mer än någonsin har vi behov av en social sammanhållning byggd underifrån.

Fler artiklar för dig