Kyrkan behöver en egen Tegnell för klimatet och mångfalden

Klimatförändringarna och utarmningen av arter är våra största existentiella hot, inte bara i modern tid utan också i mänsklighetens historia. Det som står på spel är förlusten av vår civilisation som vi känner den. Läs det igen: Det som står på spel är förlusten av vår civilisation som vi känner den. Det är säkerligen svårt att ta in för varje människa, men något vi måste försöka med om vi vill behålla våra kyrkor som i dag.

För att hålla Parisavtalets mål om maximalt 1.5-graders global uppvärmning krävs enligt IPCC snabba långtgående förändringar av alla samhällssektorer av aldrig tidigare skådat slag. I dag säger FN att tiden för stegvis förändring är förbi. Nu kan bara akuta systemförändringar av våra ekonomier och samhällen rädda oss undan en accelererande klimatkatastrof.

Att ha en rättvisande kunskap om klimatkrisen och artkrisen och hur vi mest effektivt kan mildra dem är av yttersta vikt för det demokratiska samtalet, men framför allt för att vi tillsammans ska kunna agera och ta rätt beslut i en extraordinär tid.

Eftersom klimatförändringarna går så snabbt och kunskapen om dem också snabbt – från månad till månad – blir bättre har vi kyrkopolitiker inte kunskaper från skolan i dessa livsviktiga frågor. Flera av oss har referenser från en svunnen tid när man kunde lita på årstiderna. Tyvärr är mediernas rapportering ofta bristfällig och hamnar i skymundan, vilket gör att det blir svårt att inhämta information därifrån.

Det är förståeligt att ett sådant komplext problem som har existentiella djup leder till starka känslor och tankar, och till och med förnekelse.

—  Ulrika Karlsson

Enligt uppmaningarna i Biskopsbrevet om klimatet ska vi lära om klimatkrisen, vilket innebär att Svenska kyrkan själv borde sprida kunskap till sina politiker, präster och medarbetare.

Fokus bör ligga på de åtgärder vi vet har störst effekt och inte sprida osäkerhet om de många miljökriserna eftersom vi agerar utifrån vad vi vet, inte utifrån osäkerhet. Det måste byggas upp en kunskapsmässig resiliens mot det öppna förnekande av klimatkrisen som i dag sker till och med i riksdagen.

Klimatproblemet är ett så kallat superkomplext problem. Det är förståeligt att ett sådant komplext problem som har existentiella djup leder till starka känslor och tankar, och till och med förnekelse. Men kyrkan skulle kunna vara en motkraft till den trumpifiering som samhället går igenom.

Forskare varnar för att skepticismen mot klimatkrisen slår undan benen för en vettig politisk debatt. Relativiseringar och förnekelser av världens samlade vetenskap måste förebyggas för att vi över huvud taget ska kunna diskutera viktiga sakfrågor i Svenska kyrkan.

Vi måste få grundläggande kännedom om problematiken och dess lösningar av en oberoende person som inte har kopplingar till någon näring. Kyrkans personal och politiker behöver en egen Tegnell för klimatet och mångfalden. En informatör, en pedagogisk forskare eller modig missionär som kan både vetenskapsteori och miljöpsykologi.

Kanske ska det vara flera personer, men huvudsaken är i alla fall att essensen i IPCC-rapporterna når ut. I de annars långa vetenskapsrapporterna finns sammanfattningar för beslutsfattare som vi bör ta till oss. De är skrivna just till oss och inte till någon annan beslutsfattare någon annanstans.

Allt kommer kanske inte vara roligt lära sig men det kommer att vara meningsfullt och ge ett verkligt hopp för framtiden som inga försvarsmekanismer kan ge. I dag är det många människor som går och bär på riktigt svåra existentiella frågor kopplade till klimat- och artkrisen. Tänk om kyrkan lyckades fånga upp alla dem, då skulle kyrkorummen inte räcka till på söndagarna.