Viktigt att mottagarna av bistånd vet vem som givit hjälpen

Det är ingen hemlighet eller nyhet att Kristdemokraterna tycker att bistånd är oerhört viktigt. Sverige och EU har en skyldighet att bistå människor i nöd med hjälp oavsett var i världen de befinner sig. Men frågan om bistånd är inte digital: det handlar inte bara om att ge bistånd eller avstå, frågan har fler lager än så.

Det är mycket välkommet att den nya regeringen nu lägger om biståndspolitiken. Vi har alltför många gånger kritiserat att stora summor försvunnit i korruption eller i byråkrati på vägen till de rättmätiga mottagarna. Därtill finns det problem med att biståndet är ineffektivt eller till och med kontraproduktivt. Ett sådant exempel, som jag många gånger tagit strid om, är det bistånd som genom FN-organisationen UNRWA finansierar antisemitiska skolböcker till palestinska elever. Svenska skattepengar som används till skolböcker som uppmuntrar palestinska elever till hat, våld och antisemitism. Det är fruktansvärt och det är väldigt pinsamt.

Biståndet kan bli bättre, både för mottagare och för finansiärerna, på flera sätt.

En fråga som har hamnat i skymundan, nu när nästan bara storleken på biståndet diskuteras, är biståndets synlighet. EU är världens största givare av humanitärt bistånd och står för större delen av den globala finansieringen av nödhjälp till offer för katastrofer orsakade av människor eller naturkatastrofer. För perioden 2021–2027 anslog EU hela 11,6 miljarder euro till instrumentet för humanitärt bistånd. Därtill är EU världens främsta givare även när det gäller utvecklingsbistånd och står för hela 43 procent av det globala biståndet. EU hjälper alltså till både vid akuta kriser och katastrofer och med att långsiktigt hjälpa länder ur fattigdom.

Det är olyckligt när dessa attacker lyckas få mottagare av EU-hjälp att tro att de inte fått någon hjälp av EU, utan bara av Ryssland exempelvis.

—  David Lega

Men tyvärr misslyckas EU med kommunikationen. De som får hjälpen är alltför ofta omedvetna om att det är just EU som står bakom hjälpen de får. I en studie från 2020 svarade bara tio procent av de afrikanska respondenterna ”EU” på frågan om vilken partner som hade det mest positiva inflytandet på deras länder. 47 procent svarade Kina.

Det är inte bara rörande EU:s utvecklingsarbete i Afrika detta problem finns. Ett annat exempel är den hjälp som länderna på västra Balkan fick av EU under coronapandemin. Västra Balkan är en högintressant region för både Ryssland, Kina och EU. De sex länderna i området som inte tillhör EU är alla EU-kandidatländer och processen att integreras med unionen pågår. När coronakrisen uppstod kom EU självklart till undsättning. EU bistod bland annat med medicinsk utrustning, repatrieringshjälp och mängder av vaccin. Även om EU tillhandahöll det största biståndet – långt mer än Kina och Ryssland! – gick detta nästan helt förbi befolkningen på västra Balkan.

Biståndets främsta syfte är självklart att hjälpa människor i nöd, men denna aspekt – att mottagarna också vet vem det är som bistår med hjälpen – ska inte underskattas. Mäktiga auktoritära aktörer, Ryssland, Kina och Iran för att nämna några, ökar ständigt sina desinformations- och hybridkrigsattacker. Lögner sprids och attackerna syftar till att skapa förvirring och oro.

[ Marie Demker: Sverige leder EU - men åt vilket håll? ]

Det är olyckligt när dessa attacker lyckas få mottagare av EU-hjälp att tro att de inte fått någon hjälp av EU, utan bara av Ryssland exempelvis. Skickliga desinformationskampanjer kan i förlängningen leda till att människor i behov av hjälp till och med tvekar på huruvida de ska ta emot hjälp från EU, omedvetna om att de gjort det många gånger tidigare.

Detta är några exempel på varför EU behöver bli bättre på att kommunicera kring den hjälp som ges. Att trycka EU:s logga på humanitär hjälp är bra. Det får dock självklart inte leda till fördröjning av akuta hjälpinsatser. Men det är en viktig aspekt att ha med i det långsiktiga bistånds- och utvecklingsarbetet.

Om vi blickar framåt så finns det absolut ingenting som tyder på att Ryssland, Kina eller Iran kommer att minska sina desinformationskampanjer och propaganda. De har mycket att dölja och många anledningar att ljuga för att putsa sitt rykte. EU har däremot det motsatta dilemmat: Vi gör mycket väldigt bra, men är dåliga på att kommunicera det.

Jag hoppas därför att EU:s kommunikation om bistånd och hjälpinsatser blir ökar och blir bättre och att hjälpen vi ger blir mer synlig. Det hade säkerligen förbättrat EU:s rykte och hade dessutom kanske lett till att vi kunnat hjälpa fler.

[ Elisabeth Sandlund: Mission och bistånd - ett omaka par? ]