"70-årig pingstsyster": Nu är jag befriad

Än en gång tack till alla som har försökt att svara på mina tankar om Gud i Gamla testamentet.

Jag känner mig nu befriad från dessa texter som jag ifrågasatt. De sista resterna av barndomens monster har vädrats ut. Jag har öppnat och släppt in frisk luft och solsken. Kvar hos mig finns bilden av en god Gud som är min mor och far och som jag tryggt kan överlämna mig åt.

Nej, jag kan inte betrakta hela Bibeln som Guds ofelbara ord. Precis som allt annat i skapelsen är den också behäftad med en del mänskliga svagheter, men tillräckligt mycket gudomligt återstår för att vi ska hitta rättesnören för våra liv och finna hjälp och tröst. Jag är ledsen över att jag fått några nitiska bröder att försöka försvara de grymma bibelställena. Det jag vände mig allra mest emot var ju inte heller att de vuxna skyldiga kvinnorna dödades utan att de unga orörda flickorna skulle sparas och delas ut tillsammans med djur som stridsbyte. Med bästa vilja i världen kan inte detta betraktas som Guds påbud.

Det kändes bara ännu mer obegripligt för mig. Jag skrev förra gången att det tog många år innan jag vågade lita på att Gud var god. Jag tror att det var först när mina barn var på väg att bli vuxna. Jag upptäckte att jag skulle fortsätta att älska dem vad de än gjorde. En plötslig och stark insikt slog ner hos mig. Gud som skapat mig till sin avbild kunde inte vara en sämre förälder än jag själv.

Förhoppningsvis kommer jag att ha några år kvar att vittna om att Gud är god och varje dag upplever jag att min Far springer mig till mötes när jag kommer med famnen full av våra gemensamma ”bönebarn”.

Min Far vill inget hellre än att bära dem tillsammans med mig.

70-årig pingstsyster,

tillika mor, mormor, farmor.