91 år gammal och frälst på en kyrkogård

Tänk om jag inte hade stannat? Tänk om jag hade haft så bråttom hem att jag inte tagit mig tid att lyssna? Och tänk om det var hans sista chans, skriver Inga-Lill Lundgren.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

”Jag ska bara”, som Alfons Åberg brukar säga. Den där dagen ”ska jag bara” åka ut till mina föräldrars grav på en kyrkogård utanför stan.

Gravstenen hade börjat luta betänkligt och kyrkogårdsförvaltningen hade bokats att räta upp den för att den skulle bli godkänd. Vill se att det är gjort, väl dessutom. Planterar en blomma. Nu är det fint!

Dags att åka hem. Går mot utgången, porten vid kyrkogården. En mycket gammal man kommer från ett annat håll och korsar min väg. Precis i vårt möte undslipper han sig: ”Jaha, så var man då ensam igen”. Jag stannar.

Han börjar berätta om sitt liv. Så där rakt på. Han har mist både fru och sedan även sin sambo. Vi pratar en stund om det. Låter honom berätta. Jag är ju också änka, så jag förstår när han pratar om sådana saker. Vet hur det känns. Ensamhet och att ha mist någon man levt med nära. Jag lyssnar.

”Men det viktiga är att vi vet att vi kommer till himlen till slut”, säger jag.

”Jamen, det där begriper jag mig inte på”, fortsätter han. ”Askan i en påse som åker upp till himlen..? Nä, jag får inte ihop det där”. Med en illustrerad predikan framför mig (kyrkogården), börjar jag så varsamt som möjligt berätta om hur man kan veta att man kommer till himlen och vem som öppnat vägen dit.

”Här lägger vi ner kroppen”, säger jag och sveper med handen över gravstenarna, ”men så finns det en annan del som lever i evighet och åker iväg någon annanstans. Och om vi vill veta att den delen åker iväg till himlen, så finns det bara en väg dit”. ”Vilken då?” frågar han.

Så berättar jag för honom om Jesus, om korset, om synden som skiljer oss från himlen, om förlåtelse, om att Jesus dog för oss och att han är enda vägen till himlen och om att när vi tar emot honom i vårt hjärta så vet vi att vi kommer dit. Evan­gelium. Enkelt utan påhäng.

Han lyssnar. Intensivt. Dörren är öppen. Jag förstår att han börjar förstå. Jag har inte bråttom längre. Tiden har försvunnit. Jag stannar kvar. Inuti mig känner jag hur Guds kärlek väller upp som en flod till den här gamle mannen som just här och nu står mitt framför mig.

”Har du en bibel?” frågar jag. På den frågan brukar de flesta svenskar jag talat med svara: ”Ja, i bokhyllan, men jag läser den inte. Fick den vid konfirmationen”. Så även nu. Samma svar. ”Lova att du tar fram den ikväll och läser det här”, säger jag. Citerar Joh 3:16. ”Det här är det vi pratat om i ett nötskal”, fortsätter jag.

I samma ögonblick tänker jag: Varför säger jag så? Varför frågar jag inte honom här och nu om han vill ta emot Jesus så han vet att han kommer till himlen när det blir hans tur att ”fara iväg nånstans”? Varför vänta med det?

”Vill du att vi ska be så du kan ta emot honom nu ... här ... så du vet att du kommer till himlen?”

”Ja”, svarar han, ”det vill jag”.

Jag tänker: Är jag i Afrika, där alla utsända missionärer säger att folket är så öppna och tar emot Jesus på stubinen? Eller i Indien?

Nej, jag befinner mig på en kyrkogård i Sverige och har just, som av en händelse, stött på en förlorad, undrande svensk gammal man som vill ta emot Jesus här och nu.

Vi går litet längre bort till en litet mer avskild plats. En vän han mist är begravd där. Han ska plantera blommor även där. Han stannar, tittar på mig, väntar, som om han ville säga: ”Nå, ska du be nu då?”

Jag tar hans händer och där och då ber han efter mig i frälsningsbönen, som vi lärt oss i kyrkan att göra. Steg för steg, rakt in i himlen, lotsar jag honom. Han ber med utan att tveka. Drömmer jag? tänker jag. Är människor i Sverige så här öppna nu?

En annan tanke slår mig: Har någon någonsin berättat för honom om Jesus och om vad som händer sen, när vårt liv är slut här på jorden? Han ”fick ju inte ihop det här” sa han ju.

”Nu vet du att du kommer till himlen när det är din tur”, säger jag. Han nickar. Hjälper honom att förstå vad han ska göra nu: berätta för sin inneboende (som visade sig vara troende) om händelsen på kyrkogården och gå till Pingstkyrkan i närheten där han bor och så vidare. ”Hur gammal är du?” frågar jag försynt. ”91 år” svarar han.

När jag går ut genom porten för att åka hem tänker jag: Tänk om jag inte hade stannat? Tänk om jag hade haft så bråttom hem att jag inte tagit mig tid att lyssna? Och tänk om det var hans sista chans?

Jag vänder mig om en sista gång och ser en gammal man påta i jorden vid sin väns gravsten. Jag tittar på klockan. Det har gått en timme sedan jag var på väg ut tidigare. En timme av min tid kan betyda en evighet i himlen för denne fine man. Var det värt det? Ja, absolut. I bilen hem känner jag mig som världens lyckligaste.

”Mission, tror många, är ett stort äventyr i fjärran land för vissa speciella. Men mission är att stanna och lyssna och älska den som just nu står mitt framför dig” (Heidi Baker).

Inga-Lill Lundgren, Uppsala

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (94%)
  • Nej (3%)
  • Vet inte (3%)

308 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Debatt
Premium
Premium