Abortförbud är inte alls orimligt

Det är förbjudet att plundra fågelbon på sällsynta fågelägg. Det kan ge två års fängelse. Det är också förbjudet att köra för fort. Det är förbjudet att parkera fel. Det är förbjudet att plocka blåsippor. Det är förbjudet att skräpa ner. Det är förbjudet att inneha knark. Det är förbjudet att köpa sex.

Alla dessa förbud tycker nog de flesta av oss är riktiga – även om vi vet att folk kommer att fortsätta bryta mot dem. De skyddar viktiga värden. De drar viktiga gränser. Men det är inte förbjudet att låta döda sitt ofödda barn. Det är tillåtet av vilket skäl som helst upp till 18:e graviditetsveckan. Och samhället betalar i stort sett hela kostnaden.

Av sådant som är förbjudet finns det många handlingar som vi inte betraktar som allvarliga moraliska fel (som felparkering). Och vissa av dem begränsar även våra kroppsliga "rättigheter" (som lagar mot droger och sexköp). Men för oss som tror på allas människovärde (även oföddas) är abort en mycket allvarlig moralfråga. Och den handlar inte i första hand om kvinnans rätt till sin kropp, utan om kvinnans rätt att bestämma om liv eller död över sitt ofödda barns kropp.

Om vi accepterar förbud för mindre allvarliga frågor och förbud i frågor där kroppsliga rättigheter begränsas, varför har vi då så svårt att tänka oss ett lagskydd även för de allra minsta människorna?

Kvinnans utsatthet till följd av sociala och ekonomiska omständigheter tillsammans med kravet på ökad jämställdhet och rätten till sin sexualitet har ofta anförts som skäl till fri abort. Alla dessa skäl är förståeliga i sig själva. Frågan är vad som ligger i andra vågskålen. Om där ligger en människa, och om alla människor – små som stora, födda som ofödda – har ett grundläggande värde, då måste vi fråga oss vad som väger tyngst.

Och här finns inte många logiska alternativ. Om en abort inte dödar en värdefull människa, då behövs inte ens argument om våldtäkt eller incest för att rättfärdiga abort. Då är alla sådana skäl onödigt starka. Då är abort i moraliskt hänseende mer som en blidtarmsoperation och då behöver man knappast hänvisa till svåra trauman eller sociala stigman.

Men om det ofödda människolivet är lika mänskligt som du och jag, och om varje människa har en grundläggande värdighet och rätt till liv, då borde ett abortförbud vara den naturliga slutsatsen.

Så fort det handlar om människovärdet så måste man våga tala om förbud. För tänk själv om vi sa: ”Jag tror på svartas människovärde, men jag vill inte förbjuda vita slavägare att ha sin egen definition av äganderätten.”

Eller om någon sa: ”Självklart har kvinnor fullt människovärde, men jag vill inte förbjuda våld mot kvinnor i hemmet.” Eller: ”Vi vill ha en nollvision för våldtäkter, men det vore fel att förbjuda det.”

Så fort vi tror att något är en kränkning av någons människovärde så måste vi våga tala om förbud, annars har vi indirekt sagt att den utsatta gruppen faktiskt inte omfattas av människovärdet.

Och om sociala problem gör att ett förbud känns svårgenomförbart, så måste man ta itu med dessa sociala problem – genom exempelvis generöst stöd till oplanerat gravida kvinnor och ensamstående föräldrar – parallellt med att man verkar för ett förbud mot kränkningen.

Att många abortkritiker har svårt att tänka sig ett abortförbud har nog att göra med ovanan att tänka tanken ut.

Vi tar den svenska sekulära individualismen så för given att vi har svårt att föreställa oss ett samhälle där också oföddas människovärde skyddas i lag. Det är dags att ta tron på människovärdet på allvar och verka för ett lagskydd för de allra minsta och mest utsatta – de ofödda.

Per Kronlid, ordförande Kristna värdepartiet. Annette Westöö, talesperson. André Juthe, talesperson. Mats Selander, talesperson för Kristna Värdepartiet (KV)