Alf B Svensson: Predika så vi inte somnar!

Johan Croneman, DN:s tv-kritiker, har sett en tv-gudstjänst som han sågade fullständigt. Pastorn kom bara med en massa floskler och hade inte något att säga. Hade Jesus varit där skulle han somnat av tristess, skriver han.

Även om Cronemans krönika var tillspetsad kommer jag inte ifrån att det ligger något i kritiken. Vi har världens bästa budskap. Men vi är inte världsbäst på att förmedla det.

Det finns undantag. För en vecka sedan lyssnade jag live på en av våra kristna sångare som vi nu sällan får lyssna till i våra församlingar. Även om han syns på tv ibland. Han hade publikkontakt, närvaro och ett budskap som lockade fram skratt, samtidigt som det berörde och utmanande.

När vi samtalar om gudstjänstens utformning handlar det nästan alltid om sången. Flera jag känner tycker att det är för mycket lovsång och stannar därför hemma. Andra stannar hemma för att det är för lite lovsång. Av någon konstig anledning diskuterar vi sällan det som väl är ännu viktigare: hur ska en predikan vara så att vi inte börjar kolla på mobilen eller somnar efter några minuter?

Varje förkunnare måste givetvis hitta sitt eget personliga sätt att förmedla det Gud lagt på hans eller hennes hjärta. Men vi behöver också samtala om hur vi kan utveckla vårt sätt att kommunicera budskapet.

Du som förkunnare, vanlig medlem eller en sekulariserad svensk som sällan går i kyrkan – hur ska en predikan vara för att den ska engagera, beröra och förändra ditt och mitt liv?

Alf B Svensson, psykolog