Alla har ett ansvar för klimatet

Politiken är central för att lösa klimatproblemen men den påverkas av människors val, skriver Simon Andersson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Klimatmoralism är ett ord som hörs allt oftare. Länge har vi talat om vad vi som enskilda kan göra för klimatet. Nu kommer en motreaktion som syns även i kyrkliga och frikyrkliga miljöer. Vi måste sluta moralisera menar man, och vi måste lyfta frågan till den politiska nivå där den hör hemma eftersom enskilda människors insatser har så liten effekt att de saknar betydelse.

Någon jämförde familjens nöjesresa till Maldiverna med det amerikanska flygvapnets årsförbrukning av flygbränsle. Och många tycks irritera sig rejält på att Greta Thunberg seglade över Atlanten. De uppfattar hennes val av färdmedel som en moraliserande pekpinne.

Politiken och politikerna är självklart centrala för att lösa klimatproblemen. Det finns gränser för vad vi som enskilda kan åstadkomma. Men samhället och demokratin fungerar inte så att vi väljer politiker som i sin upphöjda visdom därefter fattar kloka beslut i slutna rum. Politiker lever i symbios med sina väljare.

En signal till politikerna om att det är dårskap att bygga ut flygplatser blir särskilt stark om vi blir så många som avstår från flygande att det märks i passagerarstatistik och nedlagda flyglinjer. När fler ställer bilen och tar tåget så ökar pressen på politikerna att satsa mer på järnvägsunderhåll. Det finns en koppling mellan etiskt väl underbyggda individuella handlingar och politikens förmåga att agera med god moral. Vi får de politiker och de politiska lösningar vi förtjänar, eftersom politiker gärna vill gå i takt med rådande värderingar och strävanden i valmanskåren.

Det viktigaste skälet till att vi har ett privat ansvar för att bromsa klimatförändringarna är att vår västerländska livsstil inte går att förena med en framtida värld som är dräglig att leva i. Eftersom våra matvanor, resvanor och internetvanor har avgörande betydelse för utsläppen, så kan inga verkliga förbättringar ske om vi inte ändrar dem. Det finns förvisso en politisk beslutssfär där vi som individer inte kan påverka så mycket, mer än möjligen att delta i debatten. Hur EU utformar handelsavtal med omvärlden hör till exempel dit. Fördelningen av forskningsanslag mellan ämnesområden och institutioner är ett annat exempel där ”klimateffekten” kan vara stor, men där frågan ägs av politikerna.

Men många politiska beslut måste fattas som syftar till att påverka våra beteenden som individer och hushåll. På undertecknads önskelista står gratis kollektivtrafik och kraftigt höjda flygskatter. I den meningen kan klimatproblemen bara lösas på individnivå, även om det formellt sker genom politiska beslut.

Även miljöengagerade människor pläderar för att vi bör flytta fokus från oss enskilda småbovar till stålverken, oljeraffinaderierna och cementfabrikerna. Det är definitivt bra att veta hur mycket industrins värstingar släpper ut. Med sådan kunskap blir det självklart att säga nej till Preems planer på att bygga ut oljeraffinaderiet i Lysekil. Men det är i övrigt inte särskilt användbart att ställa dessa stora utsläppare mot oss små. Den plåt och det fordons- och flygbränsle som tillverkas läggs inte på lager. Allt används för att bygga bilar, båtar och flygplan och förse dessa farkoster med drivmedel. Vi kan inte flyga ens utan cement eftersom det behövs betong till att bygga flygplatser. I grunden är det vår individuella efterfrågan som ligger bakom även dessa utsläpp.

Greta Thunberg ställer i klimatdebatten den relevanta frågan: Hur ser världen ut när hon och hennes generationskamrater kommit upp i medelåldern? Med stöd av klimatforskningen ser hon en framtid som är alldeles förfärande. Hon uppmanar oss att lyssna på klimatforskarna och göra allt vi kan för att bromsa utvecklingen, på alla nivåer och i alla sammanhang.

Här finns också ett moraliskt imperativ. Vi har alla ett individuellt ansvar för kommande generationer och för människor som redan i dag lider svårt av klimatförändringarna. Då finns det inget utrymme att tillämpa en ohållbar etisk princip som innebär att det större onda, till exempel amerikanska flygvapnets bränsleförbrukning, legitimerar det mindre onda, till exempel våra nöjesresor till Maldiverna.

Vi kan inte bara vänta på kollektiva lösningar; dessa måste växa fram tillsammans med våra egna goda värderingar och moraliska ställningstaganden.

Simon Andersson, ekonom och samhällsanalytiker

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (73%)
  • Nej (24%)
  • Vet inte (2%)

86 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Sara Danius 1962-2019
Sara Danius under Nobelfesten 2018.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Foto: Janerik Henriksson/TT
NOBELPRISET