Anders Gerdmar: Gud är vår far – inte ”hon”

Dagens artikel om Anden som kvinna (Är den helige Ande en feminin del av Gud? ) har vållat debatt och rätt så. Att vännen David Davage i en bok om Anden tänker kalla Anden "hon" har vållat mest debatt. (David Davage: Gud är varken man eller kvinna) Mina kollegor Göte Olingdahl (16/1) och Bo Krister Ljungberg (15/1) har i varsin utmärkt och klargörande artikel visat att man inte kan blanda ihop grammatiskt kön med reellt, och inte heller missbruka metaforer så dess kön uppfattas som reellt. Ljungberg: "Använder man en metafor utanför dess avsedda användningsområde, kraschar den och vrakdelarna flyger inte. När Jesus använder bilden av en höna som samlar sina kycklingar under sina vingar uttrycker det därför inget 'kvinnligt drag' hos honom". Olingdahl betonar också att Fadern, Sonen och Anden är ett och om vi utnämner en av dem till "hon" gäller det väl strängt taget hela gudomen?

Men problemet ligger djupare. Frågor som har med gudomen att göra är vitala för tron. Eftersom människan är skapad till Guds avbild är treenigheten ett grundmönster som hjälper oss närmare fullheten: Fadern och Skaparen visar på vår kallelse i skapelsen. Jesus Guds Son och Frälsaren friköper oss från lagens förbannelse och försonar allt med sig. Anden Hjälparen fyller oss med liv och sin väldiga kraft och förnyar jordens ansikte. Att mixtra och leka med dessa identiteter och deras egenskaper är minst sagt ett ofog.

Läs också Göte Olingdahl: Vi måste erkänna att Gud alltid är större

Heresiernas moder är när vi gör Gud till vår avbild. I Fornkyrkans helt nödvändiga strider om Sonens och Andens identitet spelar teologernas bild av sin egen frälsning stor roll. Om man modellerar Gud utifrån hur man ser sig själv hamnar man fel. Man gör Gud till sin avbild. Men man och kvinna är Guds avbild. Gud är inte en avbild av oss så att Gud måste vara både manlig och kvinnlig bara för att vi är det. I sammanhanget i 1 Mos 1:27–28 är det människan som människa som är Guds avbild, med betoning på vårt uppdrag att råda över skapelsen. Alla män­niskor är lika mycket Guds avbild.

Att säga att Anden är ”hon” saknar all biblisk grund. Ändå framhärdar David Davage: ”Jag menar däremot att det bibliska språkbruket och de bilder som används för att beskriva Anden ger oss utrymme att närma oss Anden som ’hon’. Inte för att ersätta ’den’ eller ’han’. Snarare som ett komplement. En möjlighet”.

Det är ju just detta som blir fel: Det finns inget utrymme i Bibeln för Anden som ”hon” – både det grammatiska argumentet och det metaforiska om duvan eller barnaföderskan faller (här visar Olingdahl också att man ju inte tror Paulus är kvinna för att han ska ”föda dem med smärta”). För Davage verkar det inte finnas en sanning om Anden utan flera: Anden kan vara ”den”, ”han”, ”hon” och man väljer själv. Men om man på svenska använder ”hon” om Anden säger man ju att Anden är feminin. Och är detta inte postmodern relativism: Välj själv om Anden är hon, han eller den?

Min debattartikel handlade inte bara om Anden, utan om feministiskt präglad teologi. Att teologer och kyrka "kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran". Mina exempel var också Kristamässorna där Jesus Kristus blir "den korsfästa Krista", "en slags transperson". Jag nämnde dessutom Malmö S:t Paulis hbtq-tavla. Och nu i ett program i Människor och tro "Moder Jord, Pachamama och jungfru Maria, tänk om Gud är kvinna?" lyftes konflikten kring feministiska perspektiv på Gud inom romersk-katolska kyrkan.

Genom hela kyrkohistorien har det funnits teologi som vill spela världens spel och som vill passa in i den nuvarande tidsåldern. Den blir då präglad av tidens ”Zeitgeist”, som kanske till och med ibland är en andemakt? Kyrkan har ett val att vara salt eller spegel. När nu teologer anpassar sig efter feminism och queer hamnar man under relevantismens förbannelse, för nog handlar det om att man vill vara relevant?

Läs mer Bo Krister Ljungberg: Därför är helige Ande inte ”hon”

Men är det så att Gud i sitt Ord har gett oss en kvinnoförtryckande bok, det vill säga är Bibeln patriarkal? Visst finns det och har alltid funnits män som förtryckt kvinnor och Gud kommer att döma allt sådant förtryck. Men en far är enligt Guds plan både sann, varm och beskyddande, som Gud, honom ”från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn”. Det ideal Bibeln tecknar av en make är att han ska älska sin maka som Kristus älskat församlingen.

Teologins uppgift är inte att anpassa sig efter världen utan att vara sanningens stödjepelare och grundfäste – och påverka världen. Det hjälper ingen människa att vi säljer sanningen för att vara relevanta för världen – en trendkänslig kyrka kan inte vara känslig för den helige Ande. Och utan den helige Ande på riktigt är kyrkan dömd och förlorad.

Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.

Läs också Thomas Idergard: Teorier om att Jesus är "hen" eller "queer" är hittepå