Anders Silfverdal: Oron som asylsökande lever med är omänsklig

I pandemins skugga lider många under stor press. Vi har många som kämpar mot sjukdomen som beskrivs som ett tredje världskrig. Många sörjer som förlorat en närstående och alla undrar hur länge vi ska ha detta mörka moln hängande över oss. Ovissheten skapar stor oro. Många sjuka och närstående har levt med den känslan i många år. ”Hur ska jag klara av denna dag, nästkommande och framtiden?”

Denna känsla har många av våra asylsökande också levt i under flera år. Hopp och förtvivlan har kantat deras livsväg, stundtals har vägen sett omöjlig ut. Jag önskar att framtiden ska få se ljus ut, men gång efter annan har förhoppningarna grusats. Flera har fått sin dom, beslut som ofta är felaktigt grundade. Politiker skallar ”nej är ett nej”.

Jag undrar om dessa beslutsfattare inser konsekvenserna både för de drabbade och för vårt land. Vad man sår får man skörda. Behandla din nästa som du vill bli behandlad. I Bibeln finns många allvarsamma ord både om vårt förhållande till rikedom och flyktingar. I Jakobs brev kapitel 5 uppmanar författaren till att gråta och jämra sig över den olycka som ska drabba dem som har levt i lyx och inte gett arbetaren sin lön och vrängt rätten.

Vi i den rika världen har utnyttjat världens fattiga. Vi har dömt orättfärdiga domar mot dem som tiger i sin hjälplöshet. Ett orättfärdigt handlande får konsekvenser för de drabbade men också för oss. Jag menar inte att pandemin är Guds straff, men visst är det märkligt att när länder stängt sina gränser för flyktingar så har gränserna stängts med råge för alla. Jag tror det finns en väg till omvändelse som fortsättningen av Jakob skriver. Det handlar om att vända sig till Gud och låta tron få konsekvenser. Tron måste utryckas i gärningar som Jesu bror Jakob uttrycker det i sitt brev.

Som det ser ut i dag är vårt rättssystem inte rättssäkert, se bara på konvertitärendena. Det är också märkligt att de som säger att man i stället för att ta emot flyktingar ska hjälpa på plats (vilket är viktigt) är de som samtidigt ropar högst om att minska biståndet. Många av dem som vill öka biståndet vill också vara generösa i flyktingpolitiken.

Min önskan och bön är att vi ska ge amnesti åt dem som varit i vårt land i ett år eller mer samt att pandemin upphör.

Anders Silfverdal, sjukhuspastor och ambassadör Håll ihop Sverige-Flyktingamnesti för de ensamkommande