Aningslösa Centervisioner

"Bonde söker två fruar". Så sammanfattar Göteborgs-Posten Centerns nya idéprogram. Idéprogrammet sjunger frihetens lov. På nära nog alla områden. Väldigt lite sägs om solidaritet, medmänsklighet, ömsesidighet, sammanhållning, ansvarskänsla, plikt och beroende. Fram står ett samhälle där var och en gör som hen vill.

Det sociala medvetandet har på ett aningslöst sätt klingat av till förmån för en långt driven individualism. Partiprogrammets nyckelord är friheter och rättigheter för individen. Man vänder sig mot ”trångsynthet, förmynderi och pekpinnar”. Var och en ska få gifta sig med så många man vill, sägs det. Centern befinner sig i tiden.

Det är hög tid för en grundlig offentlig debatt om vilka värden som ska styra samhällsutvecklingen. Centerns utgångspunkt tycks vara att alla människor har lika värde. Men det säger ingenting om man inte kan ange grunden för detta eller precisera innebörden. Ett "lika värde" kan vara väldigt lågt och vara förhandlingsbart. Också ekorrar har lika värde. Den tid borde vara förbi då politiker kan gömma sig bakom ord utan att kunna ange den djupare meningen. Hur fatalt det kan bli framgår av det nya idéprogrammet.

Det är också allvarligt att Centern inte tycks förstå vad som sker i det svenska samhället. Det är inte mer ”frihet” vi behöver. Inte fler ansvarslösa fäder. Inte fler barn som längtar efter en pappas närvaro och kärlek. Vi behöver inte fler kvinnor som kränks av svek och av den hänsynslöshet som följer i spåren av ett uppblåst manligt ego.

Det pågående raset av mänsklig värdighet som vi ser i översexualisering, övergrepp, inte minst mot barn, och förnedring borde få de som menar sig ha politiskt ansvar att ge andra signaler än de Centern ger. Hur är det möjligt att lansera ett förslag om polygami efter alla dessa år av strävan efter jämställdhet?

Familjen är ingen okomplicerad institution, men den har varit grundläggande för samhällets bestånd och människors vällevnad. Människors livsöden kan te sig olika. Övergripande stödjande strukturer får därför inte uppfattas som en dom över någon. Men kvar står att en vildvuxen individualism leder till överutvecklad känsla för egen tillfredställelse och underutvecklad känsla för ansvar.

Den äktenskapsliga kärleken låter sig inte delas. Den förutsätter helhjärtenhet, osviklig trohet, ett ödmjukt och tjänande ömsesidigt förhållningsätt. Det stärker bådas verkliga frihet och värdighet som människor. Polygami skulle betyda fritt fram för drifternas tyranni. Den manliga ansvarslösheten skulle få ytterligare spelrum. Kvinnor skulle hamna i ett destruktivt beroende med djupa förödmjukelser och kränkningar som följd. Barn skulle bli alltmer desorienterade och utsatta i sitt sökande efter tryggheten hos en mamma och en pappa.

Enligt Jordbruksverket får en häst inte vara ensam. Den som har en häst måste ha minst två. Likaså stadgas att en gris måste ha ett visst utrymme att röra sig på. Grisar får inte ha det för trångt. För barn däremot finns betydligt svagare skyddsnät. Där ingriper samhället först när situationen blir alarmerande och då sker det inte sällan trubbigt och med ständig hänvisning till bristande resurser.

Enligt Socialstyrelsen har användningen av sömnmedel för barn under tolv år ökat med 170 procent och antidepressiva medel med 32 procent på fem år. Ungdomar som spårat ur har i de flesta fall en frånvarande pappa. Han har ju frihet att göra som han vill. Rätten till en mamma och en pappa kan inte ett barn försvara självt. Tydliga markeringar från samhällets sida behövs för att skapa ramar för de vuxnas ansvar för barns villkor. Är inte barn viktigare än hästar och grisar?

Nog är det väl märkligt att när ett politiskt parti blickar ut över det sociala Sverige så föreslår man polygami. Så totalt utan känsla för verkligheten. Så fullständigt främmande för den egna bakgrunden och det egna väljarunderlaget. Hur kom det sig att man så helt förlorade kontakten med sina rötter? Hur blev detta värderingshaveri möjligt? Hur ska allmänheten kunna ha förtroende för ett parti som så aningslöst faller undan för nyliberala hugskott?

Sigfrid Deminger, teol dr