Aningslöshet underblåser konflikten

Svenska kyrkan ska inte agera ensidigt i en av dagens mest komplicerade konflikter, den i Mellanöstern, skrev jag i Dagen den 23 november. Kjell Jonassons debattinlägg (12 dec) visar precis min poäng: Kyrkliga företrädare på officiella positioner anser att deras egna politiska överväganden och ställningstaganden ska vara hela kyrkans.

Jonasson menar att min uppfattning är svårförståelig. Nu vet jag inte om vi sett samma inslag på SVT, där bilder av olika livssituationer helt brast i nyanser.

Och direkt motbjudande blir det när Jonasson ägnar sig åt sifferexercis, som om det vore bättre om Israel inte lyckades skydda sin civilbefolkning och fler israeler dödats? Men så blir det när man endast tar hänsyn till den ena sidan och inte söker helhetsbilder och ifrågasätter sin egen blick.

Situationen i Mellanöstern är obalanserad, våldsam och oacceptabel på en rad olika sätt, det håller jag med om. Men jag, och många med mig, ser (minst) två sidor och menar att det är ansvarslöst, aningslöst och farligt att underblåsa konflikterna genom de utspel Svenska kyrkan gör.

Jag har själv besökt såväl Västbanken som Gaza och ett palestinskt flyktingläger i Jordanien. Situationen för palestinier i Jordanien talar dock Svenska kyrkan aldrig om. Blicken är alltid riktad mot Israel.

Kjell Jonasson är fri att ha vilken uppfattning han vill, men att försöka få Kairos-dokumentet att framstå som försonande kräver skygglappar. I Kairos-dokumentet tar man sig rätten att tala om vad som är Guds vilja i konflikterna i Mellanöstern. Svenska kyrkan ger dokumentet status genom att sprida det till alla kyrkomötets ledamöter och tar sig samma rätt. Det är maktspråk och inte försoningens språk.

Att Kairos-dokumentet innehåller negativa och nedsvärtande uppfattningar om Israel och om judar – vilket inte här låter sig hållas isär – är fakta. Att Kairos-dokumentet innehåller synsätt som kan beskrivas som ersättningsteologiska – till exempel benämns judiska teologiska uppfattningar som ”förvirrade” och kristendomen framstår som kärlek och solidaritet – är fakta. Att måla upp judisk teologi som den mörka fond mot vilken kristendomen lyser ljus och sann är djupt, djupt problematiskt. Det borde Kjell Jonasson vara medveten om och inte alls finna ”svårförståeligt”.

I Kairos-dokumentet läggs all skuld på Israel. Hur Europa agerade efter andra världskriget beskrivs till exempel så här: "kompensationen sattes på vår räkning och drabbade vårt land. När man försökte rätta till ett förtryck åstadkom man ett nytt förtryck". Var någonstans sådan retorik mot Israels bildande förekommer kan väl Jonasson inte vara omedveten om?

Jag och andra efterlyser balans i kyrkans agerande. Jonasson visar på det motsatta och på hur cementerad en ensidig uppfattning om Israel är inom Svenska kyrkan.

Om man ska försöka vara konstruktivt i det läge som nu uppkommit genom kyrkomötets senaste och uppmärksammade agerande, så finns det något viktigt att ta fasta på som blir synligt i Jonassons debattinlägg. Det finns uppenbarligen fortfarande en omedvetenhet eller okunskap inom Svenska kyrkan om såväl ersättningsteologi – den teologi som ser judendomen som obsolet och ersatt av kristendomen – som om ingredienserna i hatpropagandan mot Israel och mot judar.

Men Svenska kyrkan gjorde för några år sedan upp med ersättningsteologin genom dokumentet Guds vägar (2001). Syftet var att medvetandegöra och öka kunskapen kring denna teologi och dess konsekvenser. Även här var det kyrkomötet som agerade.

Man skriver bland annat så här: ” Guds vägar är tänkt att vara grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse och vill markera ett avståndstagande från tankemodeller inom kristen tradition, som kunnat utnyttjas till att legitimera övergrepp mot det judiska folket, särskilt den s.k. ersättningsteologin.”

Kunskapen finns alltså, men den ena handen tycks inte veta vad den andra gör. Istället för att ägna sig åt utrikespolitik borde Svenska kyrkan kompetensstärka ledamöter och medarbetare kring dessa teologiska frågor.

Den judisk-kristna dialogen verkar också bitvis ha kommit i skymundan och självklart tar den skada av Svenska kyrkans oförsonliga hållning mot Israel.

Dokumentet från 2001 förpliktigar. Här finns ett viktigt arbete att göra. Teologi är kyrkans kärnuppgift. Det storpolitiska och partipolitiska är istället upp till var och en att ta egen ställning till. Av såväl teologiska skäl som av andra.

ANNIKA BORG, teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan.