Debatt

Anna Sophia Bonde: Arga snickaren är känslopornografi

Vad gör det med oss, när vi matas med känslo­pornografi i ”makeover”-program?

En mamma med slitet hus och många barn tittar allvarligt in i kameran: jag känner att jag har misslyckats fullständigt som förälder. Sammanhanget är att hon och hennes familj som har det knackigt på alla sätt och vis blivit utvalda att få en husrenovering via ett känt tv-program.

Dramaturgin är tydlig. Bilder av hur snyggt det blir, hur duktiga hantverkarna är varvas av kommentarer som den ovan. Då och då lägger programledaren pannan i djupa veck och tar kvinnan och hennes man ”avsides” för att säga dem några sanningens ord. Allting avslutas med en vandring genom huset, hur familjen släpps in i allt det nya, barnens glädje. Alla kramas.

Detta är kvällsunderhållning på bästa sändningstid. Eller­ är det det? Är det inte i själva verke­t ett slags känslopornografi?

Själv får jag i alla fall känslan av att jag tittar på något jag inte borde titta på. Orden som sägs, känslorna bakom är alltför privata för att torgföras på detta sätt. Jag gissar att själva renoveringen är "gratis" för familjen. Men betalar de inte ett högt pris? Säljer de inte sin själ, för ett hus?

Dramaturgin är en sorts parodi på en kristen gudstjänst. Kvinnan ska, inför en överlägsen "präst" (programledaren) och inför den osynliga domstol som utgörs av de många tv-tittarna, avlägga syndabekännelse. Hennes man ska bekänna sin synd. De är båda anklagade och målet för "prästen" verkar vara att få dem att känna så stor syndanöd som möjligt – då blir ju känslan av frälsning sedan desto maffigare! And, lo and behold, när de bekänner får de också absolution – men först en rejäl avbasning.

Vi som tittare ska inte för en stund glömma bort vilken enorm kontrast det är mellan familjens ovärdighet och den ynnest som kommer dem till del genom tv-bolagets försorg.

Vi får till och med glänta på förlåten in i himlen, genom det glättiga slutet. Det är inte svårt att dela familjens glädje. Det är lätt för en medelklasstyp som jag själv, med ordnad ekonomi, att tala om risken med att "sälja sin själ". Kanske tyckte de inte att de hade något val, att detta trots allt var en bra möjlighet för familjen?

Men tanken på att detta spel pågår i svenska tv-kanaler, dag ut och dag in, denna oheliga kombination av inredningsgudstjänst och inredningsdomstol, gör mig mycket illa till mods. Inte bara å deras vägnar vars underläge används av tv-bolaget utan också för tittarna.

Vad gör det med oss, när vi matas med känslopornografi? Har inte också vi ett ansvar, att välja vad vi ser och inte ser? Nu är det fastetid. 40 dagar förbereder sig kristna över hela världen för att så småningom kunna fira påsk. Det är en tid av återhållsamhet, eftertanke. Kanske kan det därmed bli en tid även för den svåra övning det är att stänga av tv:n.

Anna Sophia Bonde,
präst och bibellärare, Helsjön

Fler artiklar för dig