Anne Holmdahl: Kyrkan måste skaffa kunskap om sexuella trauman

Kyrkan måste bli mer ett sjukhus än en utställningslokal. Det behövs kunskap för att kunna erbjuda trygghet för utsatta där de kan samtala med andra om övergrepp, skriver Anne Holmdahl.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I Dagen den 7 juni fanns den utmärkta artikeln ”Gör kyrkan till en trygg plats fri från övergrepp”, vilket jag helhjärtat ställer mig bakom. Den berör ett område som belystes med kraftiga strålkastare under hösten 2017 och som riktade ljuset även mot kristna organisationer.

Som medgrundare till KRIS - kristna själavårdsinstitutet 1989 har jag träffat många kvinnor och män runt om i Sverige som på olika sätt råkat ut för det som #metoo handlar om. Sexuella kränkningar, övergrepp och trauman i olika former. Det är områden som sällan kommer upp till ytan och hanteras i kristna sammanhang. Alla har vi hört om de avskyvärda övergrepp som skett inom den katolska kyrkan men mer sällan hört om vad som skett inom övrig kristenhet.

Rapporterna från Knutby talar om sexuella övergrepp med mera, men vad händer på ungdomsläger, i församlingarna, i kristna organisationer och i somliga kristna hem?

Som terapeut träffar jag ständigt människor som varit utsatta för övergrepp och trauman, men som tystats ner eller inte vågat berätta av rädsla för att inte bli trodda. Eller av rädsla att sätta någon på ”pottkanten”, att pastorns eller prästens familj utsätts för ett avslöjande. Det kan handla om alltifrån incest eller att pastorsfrun inte vågar berätta om makens vänsterprassel, till kvinnan vars man ”måste bestraffa henne” därför att hon varit olydig. Eller en man eller en kvinna som söker sig till en församling för att få känna omsorg efter det svåra de varit med om men i stället möts av förenklade recept på bot och bättring.

Vad händer med en människa som varit utsatt för trauman? Det händer många saker, men i grunden tappar man tilliten till andra, man blir rädd för att visa sig sårbar och döljer sitt verkliga jag bakom skyddande fasader, attityder och beteenden. Inom sig brottas man med de två följeslagarna skuld och skam. Skuld över att man själv tror sig ha orsakat det inträffade (även som väldigt liten) och skam över att vara en så dålig människa.

Tankarna störs och påverkas av det som hänt. Obehagliga bilder klistras fast på näthinnan och skapar minnesspår i hjärnan, svåra att hantera och omöjliga att radera. Dessa dyker upp som objudna gäster när man minst anar det och sätter igång nervbanor och kopplingar i hjärnan som inte bara tar sig utlopp i psykiskt lidande utan även fysiskt, genom till exempel autoimmuna sjukdomar, huvudvärk och cancer. Forskning bekräftar hur kropp och psyke hänger intimt ihop.

Det var först på 1960-talet som våldtäkt i äktenskapet ansågs som ett brott i Sverige. Kvinnor och män i kristna sammanhang behöver förstå sin mänskliga rätt att söka hjälp när äktenskapet kört in på ett spår som inte leder mot respekt och kärlek utan snarare ensidig makt och egenkärlek. Bibeln säger: här är varken man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus. Ni kvinnor underordna er era män. Ni män älska era hustrur så som Kristus älskar församlingen. Han gav sitt liv för den.

I Bibeln finns också uppmaningar som stämmer till ödmjukhet och självrannsakan. Var befinner vi oss på den skalan? ”Du som är utan synd kasta första stenen.”

Trauman av olika slag kan döda den inre människan om man inte blir förstådd och får hjälp att hantera det man varit utsatt för. Alla som jobbar med människor i församlingarna måste skaffa sig kunskap och utveckla sin empatiska förmåga för att brottsoffer med trauma i bagaget ska känna sig sedda, trygga och förstådda på ett djupare plan.

”Men sex är mer än bara sex och sexuell skada är mer än ett övergrepp. Det ger återskalv ända in i de djupaste skrymslen av vår mänsklighet och ger återklang med ett eko utan slut. Det är viktigt att oväsendet från övergreppen som rumsterar om i vårt innersta – även om de dämpats för att hålla sig i schack – får komma fram för att vi ska kunna sätta ord på vår berättelse”, skriver teologen och psykologen Dan B Allender.

Det räcker inte med en god teologi, en god gemenskap med vacker yta och goda fikabullar. Vi behöver ha förståelse för varandra. Vi behöver närkontakt med vardagens verklighet. Vi behöver förstå vad det innebär att som kyrka vara ett sjukhus snarare än en utställningslokal. Vi måste kunna erbjuda samtal, trygga grupper för utsatta, där de under ordnade förhållanden kan samtala med andra om övergreppen. Det handlar om att förstå vad nåd och trygghet i Kristus verkligen betyder och att det når djupare än vackra ord och lovsånger. Det behöver nå så djupt att hjärnan skickar signaler till hjärtat om en Far som har allt i sin hand – trots allt det hemska som ondskan har utsatt oss för.

Församlingen måste bli den plats där människor på ett professionellt sätt får möta nåd, helande och upprättelse grundat på kunskap, respekt och kärlek. Det handlar om kristenhetens trovärdighet i en värld där människor mår sämre än kanske någonsin tidigare. Låt inte kristenheten bidra till att döda människors inre på grund av okunskap eller ovilja och rädsla. Vi är kallade till liv.

Anne Holmdahl, auktoriserad socionom, samtalsterapeut

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KYRKATTACKEN I SRI LANKA
Premium
Foto: Gemunu Amarasinghe