Anpassning till sekulär kultur gynnar inte kyrkor

Teologen John Shelby Spong lanserade på 1990-talet en kyrka som övergav auktoriteter och omprövade gudsbilden. Men verkligheten visar att den vägen var fel, menar Jacob Rudolfsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

När John Shelby Spong i slutet av 1990-talet lanserade tesen att den kristna tron måste förändras eller dö ut, i ”En ny kristendom för en ny värld” (utgiven på svenska 2005), var det många kyrkor och sammanhang som stämde in i kören. Tesen innebar att kyrkan behövde överge den traditionella gudsbilden och andra övertygelser och istället omdefiniera sig då dessa begrepp inte längre passade in i vår postmoderna värld. På så sätt fortsatte man den inslagna vägen mot att skapa vad man såg som en mer öppen och vidsynt kyrka. Jesu exklusivitet, inkarnationen, försoningen och Bibelns auktoritet var bara några av de begrepp som ifrågasattes.

Spongs och andra liberalteologers tes följer en enkel logik. Om vi tonar ner och slipar bort sådant som kolliderar med samtiden, och om vi anpassar den kristna tron till den sekulariserade världens tänkande och livsstil, då kommer människor att upptäcka tron och bejaka den kristna kyrkan. Tongångarna känns igen från svenska kyrkors diskussioner kring identitet och framtid.

 

Problemet med denna anpassningstes är att den är empiriskt falsk. Redan 1972 publicerade Dean M Kelley sin sociologiska undersökning “Why conservative churches are growing: A study in sociology of religion”. Han pekade på att de kyrkor, som vill växa, men som innehållsmässigt anpassar sig till samtiden följer ”ett recept för misslyckande”. Istället skriver han att ”starka" religiösa rörelser är de som betonar omvändelse och ställer krav på sina medlemmar i form av både tro och beteende. De kyrkor som växer förutsätter att medlemmarna tar till sig tydligt definierade lärosatser som undervisas utan kompromiss och att man tar avstånd från den omgivande kulturens sekulära övertygelser och handlingar.

 

Kelleys forskningsresultat har bekräftats om och om igen. Senast i Dagen i artikeln ”Ökad nyfikenhet för kristen tro”(27/2) när Magnus Hagevi, statsvetare vid Linnéuniversitet, kommenterar tidningens enkät om ökat intresse för kristen tro bland svenskarna. Som ledande statsvetare när det gäller människors religiositet dömer han ut kyrkors nedtoning av både det egna budskapet och behovet av omvändelse. Sverige ses här som ett föregångsland bland forskare på området:

”Internationellt används Sverige av ledande religionsvetare som ett paradexempel på där präster och pastorer har dåligt självförtroende och inte tror på sin egen produkt. Här har kyrkoledare litat på staten och den kristna trons monopol i samhället och genom det blivit lata. Ofta har man då musikgudstjänster och annat än det som tar upp huvudbudskapet i tron.”

 

När New York Times-kolumnisten David Brooks, som även skriver regelbundet i Dagens Nyheter, år 2011 skrev om den religionskritiska Broadwaymusikalen ”Book of Mormon” var han inne på samma linje. Kärnbudskapet i ”Book of Mormon” är att religiösa övertygelser är fåniga och om troende vill ha en varaktig roll i samhället ska tron bara tas metaforiskt och inte på allvar. Men, skriver Brooks, musikalens tes stämmer inte; ”vag, upplyftande och ickedogmatisk religiositet varar inte i längden. De religioner som växer, ger näring och motiverar människor att utföra hjältemodiga handlingar är vanligtvis teologiskt principfasta, krävande i praktiken och resoluta i sina övertygelser om vad som är sant och falskt”. Tvärtemot premissen att om en religion vill överleva, bör den överge allt som stöter sig med den sekulära kulturen.

 

Det är knappast någon hemlighet att de kyrkor som växer är de som har ett tydligt Jesus- och bibelcentrerat innehåll. Att tona ned allt som provocerar och slipa bort det som sticker ut kanske attraherar ett kulturellt toppskick, men gör knappast en varaktig skillnad i människors liv.

Hur ser det då ut i John Shelby Spongs egna rörelse? I den Episkopala kyrkan i USA tycks man ha följt Spongs råd. Altare, prästkåpor och ritualerna till trots har samfundet anpassat sig till oigenkännlighet med den omgivande kulturen. Varken lärosatser, livsstilar eller andra livsåskådningar tas på större allvar. Istället för att ha attraherat en ung och vidsynt generation, tycks den Episkopala kyrkan föra en tynande tillvaro. Mellan år 2000-2010 har gudstjänstbesöken minskat med 23 procent i hela landet. Inget ett enda stift såg en ökning.

Man är frestad att tänka på den svarta riddaren i Monty Pythons film om kung Artur som, trots att han stympas lem för lem, fortsätter att attackera. Även efter att ha förlorat sin andra arm säger han att det bara handlar om ett köttsår.

 

Jacob Rudolfsson

Samordnare Svenska Evangeliska Alliansen

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Jacob Zetterman