”Äntligen en ideologisk debatt inom KD”

Vad som betraktas som "höger", "vänster" och "mitten" i politiken har förskjutits mycket inom och mellan partierna sedan dessa begrepp först togs i bruk under franska revolutionen i Nationalförsamlingen i Paris.

Inte bara innehållet utan också vilka mål som skall ingå i ett och samma parti har förskjutits, varför det krävs noggrannare skiktningar och beskrivningar för att kunna se vad det är man jämför.

I ärlighetens namn borde partierna med sina ändrade ståndpunkter byta namn och symboler, för att tydliggöra­ förändringarna­. Eller lägga ner partier för att bereda plats för nya, när man inte längre vill upprätthålla sina traditioner. Det borde vara en hederssak.

Ett problem utgör partiernas färdiga "paket". Många, kanske de flesta väljare, sympatiserar med ett parti i någon fråga, men inte i resten av partipolitiken, där man i stället föredrar ett eller flera andra partier.

Som det är nu blir ofta valresultaten missvisande och partierna drar inte de rätta slutsatserna.

Paradexemplet är väl alla dessa som gillar en socialdemokratisk sysselsättnings- och fördelningspolitik men föredrar en traditionell familjepolitik, bevarande av Sveriges kristna traditioner, en decentraliserad bosättning, integrerad invandringspolitik samt starkt försvar och polismakt och självförsörjande livsmedelsproduktion. Ett sådant parti finns inte att rösta på. Hur gör man då?

Skillnaderna mellan demokrati, med innebörden folkvilja, och parlamentarism i betydelsen politikervälde, har ökat och fortsätter att öka.

För att skissa grunderna för en bibliskt kristen politik måste man gå till källorna, som är Bibeln och allmänkristen tradition. Kristdemokratiska partiet måste bygga på allmänkristen tradition eller byta namn.

Det behövs knappast ett sjätte borgerligt parti i Sverige. Var Miljöpartiet hör hemma i frågor som inte rör miljö är oklart.

Med sina populistiska kast har KD missat sina kärnväljare och riskerar att åka ur riksdagen i valet 2018. Partiet hade kunnat vara blocköverskridande, men upphörde med det redan under Alf Svensson, som smög sig in i riksdagen på ett centermandat.

Kända klassiska kristdemokrater har marginaliserats och stötts ut ur partiledningen. Det hade inte KD råd med.

Ebba Busch Thor får fundera på ifall KD är viktigare än hennes egen karriär, att partiet må kunna samlas kring sina egna sina äkta rötter.

Pastor Lewi Pethrus röstade tidigare på Socialdemokraterna, (Per Olov Enquist; Lewis resa, Norstedts Förlag 2001, sid 530) men tog initiativ till att bilda Kristen demokratisk samling 1964, när kristendomsämnet skulle strykas ur skolans läroplan.

En politisk analys av Bibelns båda delar ger vid handen att Guds ord står till vänster i fördelningsfrågorna, till höger i moralfrågorna och är liberal i socialfrågorna till förmån för människor som vill samverka för att förbättra i sin svåra sociala situation.

Det är slående hur osjälvständigt kristdemokraterna uppträder som politisk kraft, jämfört med andra stora rörelser. Man har, i stort sett, accepterat att världsliga krafter fått utforma valalternativen utan inblandning. Det vanligaste felet är att kristdemokraterna gjort avkall på sin sociala och ekonomiska radikalism och inordnat sig under traditionella högerkrafter, för att få följa högerns mer gedigna familje- och sexualsyn. Det motsatta felet är att istället släppa den bibliska familje- och sexualsynen för jämställdhetsfrågorna och inordna sig under något av vänsteralternativen.

Kristdemokraterna borde ha litat mer på sina egna idéer och utformat ett eget självständigt alternativ, sökt vänsterns stöd för sin ekonomiska politik och högerns stöd för moralpolitiken och liberalernas stöd för sociala program. Gärna inspirera en paraplyorganisation med kristna ute i alla partierna.

Måtte inte denna debatt ha kommit för sent! Ansvaret får då hela partiet dela på.

Kåre Strindberg, Gröndal, Hägersten