Debatt

Anton Flood: Kallade till att vårda och förvalta skapelsen

Marken och dess frukter blir en mänsklig rättighet i stället för gåvor vi är satta till att förvalta.

Jag har nog aldrig plockat så mycket blommor och blad som jag gjort denna sommar! Min tvååriga dotter är stormförtjust i alla möjliga växter som vi passerar och helst vill hon att jag plockar dem åt henne. Min dotter inspirerar mig i hur hon fascinerat vill hålla i och studera blad från bland annat ek, lönn och rönn. Detaljer får henne att stanna upp. Detaljer som jag så ofta springer förbi. Hon håller och studerar de små och stora blommorna och bladen. Hennes vokabulär växer med upptäckterna: ”stor blå blomma”.

En dag, intill den lilla vägen längs med havet hittade vi ett hallonsnår. Det blev en plats vi under flera veckor återvände till. I glädjen över att plocka hallon åt min dotter, tappade jag uppfattningen om tiden. Jag vet inte hur länge jag stod där och plockat böjd över snåret. Jag vet inte heller antalet fyllda händer som jag tömt i hennes mun då hon tillitsfullt bett om ”mer”. Det har varit en stor glädje att tillsammans med henne få njuta av naturens skatter.

Vid ett tillfälle, när daggen fortfarande täckte gräset och min dotter ville att jag skulle plocka mer hallon fastnade ordet "mer" i mitt huvud. Jag tänkte att nu är det hallon som hon vill ha mer av, men undra vad hon vill ha mer av om fem, tio eller tjugo år?

Några dagar senare, den 29 juli, läste jag att vi den dagen passerade ”Earth Overshoot day”, den dag då vi förbrukat jordens resurser för detta år, rekordtidigt! Världen förbrukar biologiska resurser som om det fanns 1,7 jordklot att leva av. I Sverige lever vi som om vi hade cirka fyra jordklots resurser att använda, jorden hinner inte reproducera resurser i takt med människans konsumtion.

Ordet ”mer” från en tvååring som nyligen upptäckt hallonsnåret 300 meter från sin farmor och farfars hus kan tyckas vara oskyldigt. Men i vår konsumtionskulturs jakt efter ”mer” är ordet inte längre lika oskyldigt, utan det får stora konsekvenser. När vår konsumtion berör och påverkar skapelsen på det sätt som den gör är det allt annat än oskyldigt. I vår kultur tycks många tänka att länders naturkatastrofer inte har något med oss och vår konsumtion att göra. Vi tenderar att blunda och fortsätta leva som om vår livsstil inte hade några konsekvenser. Jag önskar att vi som bor i rikare länder inte var så likgiltiga i denna frågan.

Allt dåligt börjar i något gott som förvrängs. I vår fascination av skapelsen väcks vår tillbedjan till Herren, skaparen. Att fascineras och njuta av skapelsen är viktigt. Samtidigt är det tyvärr snubblande nära att vi lockas till girighet och egoism i vår njutning. Vi vill gärna äga. Marken och dess frukter blir en mänsklig rättighet i stället för gåvor vi är satta till att förvalta. Jag tror vi behöver påminna oss om att vi inte lever för oss själva och att vi inte äger jorden. Jorden är inte vår egen utan Herrens. Som psalmisten David skriver: "Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, världen och de som bor i den" (Psaltaren 24:1).

Vår konsumtions lokala och globala konsekvenser, samt insikten om att jorden är Herrens, vad gör det med oss då vi nalkas julens högtid som i vårt land mestadels kretsar kring konsumtion? Fortsätter vi i konsumtionens väl uppkörda hjulspår där allt verkar gå med en otäck automatik eller vågar vi välja en annan väg? Jag tror att vi behöver omvända oss till Gud och låta det få materialistiska konsekvenser. All sann omvändelse har en kostnad. Våra levnadsvanor bryter ner Herrens värld, ställer till det för klimatet och människor. Just det som vi är kallade till att vårda och förvalta. Vi kan inte fortsätta likgiltigt se på eller blunda. Det är dags att agera i kärlek till skapelsens Herre och hans värld! Att bry sig om jorden och förvalta den väl är en central del i Jesu efterföljelse.

Bibelns berättelser inbjuder oss till att reflektera och praktisera julfiranden där vi allt mer låter omsorg om skapelsen, de fattiga och utsatta finnas med. Troligtvis blir det lite enklare julfirande än vad många av oss är vana vid. Ett av våra gensvar på Guds kärlek kanske skulle kunna vara just detta, ett enklare julfirande.

Jag lär mig mycket av min dotter och andra barn i min närhet. De har förmågan att vara närvarande och glädjas över enkla saker som jag ofta tar för givet. Jag vet inte vad min dotter kommer vilja ha mer av i framtiden, men jag hoppas att hon kommer välja enkelheten, inspirerad av Honom som föddes i ett stall för cirka 2000 år sedan.

Frågan jag ställer mig själv är: Vad hungrar jag efter? Efter vad eller till vem ropar jag på ”mer”? På en retreat bads bordsbönen: ”Herre välsigna dem som hungrar, och för oss som har mat att äta, ge oss en hunger efter din rättfärdighet.”

Anton Flood, präst, EFS, Betaniakyrkan i Malmö

Läs också Mikael Fälthammar: Medicinen mot vårt frosseri i juletid är fasta

Fler artiklar för dig