Är påven vårt hopp i en kaotisk värld?

I ledare och artiklar har Dagen presenterat påvens encyklika Laudato Si ("Var prisad") på ett mycket positivt sätt. Dokumentet visar att människan är boven i miljöförstörelsen och uppmanar till ekologisk omvändelse, vilket hyllas av samfundsledare och miljöaktivister. I sig ett angeläget ämne. Känt är dock att experter inte är överens om hur stor del människan har i den globala uppvärmningen.

Encyklikan är ett ”styrdokument” för kyrkan, men k­ritiseras av kända katoliker. Än viktigare tycks den vara för miljörörelsen och den politiska eliten. Jag inser påvens stora betydelse för katolska kyrkan, men som evangeliets förkunnare måste jag få ställa frågor om hans person. Avsikten är dock inte att ifrågasätta mina katolska trossyskon, som jag oftast har god relation med.

Finns det orsak att vara annat än odelat positiv till den charmige Franciskus, som efter nio månader på påvestolen utsågs till årets man av Time Magazine? Uppenbarligen populär, även bland sekulariserade feminister, trots att han håller fast vid "gammal" moral.

Visst har han något profetiskt över sig när han läxar upp nationer och företag för att vara giriga och egoistiska. Och när han samlar politiska och religiösa ledare för att uppmana dem att på allt sätt främja freden. Han kallas ju ”fredens påve”. Men vad som rör sig i hans huvud vet ingen mer än han själv, och Gud. Vad som sägs i Vatikanens slutna rum blir inte alltid känt.

"Det är talande att hans rundskrivelse ... riktar sig till jordens alla invånare", skriver Dagens ledare (23/6). På vilket sätt talande, frågar jag mig. Vidare skriver ledaren att Franciskus "placerar en teologisk insikt i centrum ...". Gott så, men i rapporteringen finner jag inget om att han pekar på Jesus som världens enda hopp. Han kallar inte till omvändelse och tro på Jesus, världens frälsare. Grundproblemet är ju inte vad människan gör utan vad hon är – en syndare som behöver frälsas (se Rom 5:12–14; 6:23).

Påven betonar att det nu krävs ”en ny global politisk auktoritet”! Det samman­faller med den tyske professorn John Schellnhuber som nyligen talat i Vatikanen. Denne har en mycket radikal syn på klimatförändringen. Han anser att jorden är överbefolkad med sex miljarder!? Han drömmer om ”en jordens konstitution” som kan överträffa FN; ”ett globalt råd” som väljs direkt av folket. Har påven tagit intryck av honom?

Förvånande är att påven ska presentera och underteckna det globala projektet Agenda 21, vid FN:s öppnande den 15 september. Agenda 21 är framtaget av en maktelit, "One World Order", och behandlar miljön, klimatet, fattig­domen och jämställdheten. Man a­vser att utrota fattigdom och hunger i världen genom att sammanföra nationernas ekonomier!

Påven må vara den främste andlige ledaren, men ska han också agera som politisk världsledare? Det oroar mig! Bör jag sätta mitt hopp till p­åven att rädda en hotad jord, som ”hela världen” nu tycks göra?

Nej, jag sätter mitt hopp till Jesus, skapelsens och människans återlösare och befriare (se Kol 1:13–20).

Claes-Göran Bergstrand,

förkunnare Hässelby