Arne Olsson: Polarisering i församlingarna är problemet

Det är inte det nya – lovsång eller församlingsplanteringar – som är problemet. Problemet är avsaknaden av brobyggare och den ökade polariseringen mellan och inom församlingar, skriver Arne Olsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Två ämnesområden som under senare tid har behandlats på debatt- och insändarsidorna i Dagen har speciellt väckt mitt intresse. Jag vill här bidra med några infallsvinklar från aktuell forskning, vilka kanske kan vara av intresse och föra det pågående samtalet framåt.

Det ena ämnesområdet har handlat om sång- och musikstilar i församlingarna, där traditionell församlingssång har ställts mot den sedan några decennier framväxande lovsångsteamsledda församlingssången. Det andra ämnesområdet har berört åsikter om så kallade församlingsplanteringar, och åsikterna om deras vara eller inte vara har varit delade. Debatten har visat på ett stort engagemang – med en ganska stark polarisering för och emot. En sådan offentlig diskussion är ofta uppfriskande.

Läs också: Läsare vittnar om tinnitus efter lovsången i gudstjänsten
 

Men vad händer med dessa åsikter när de utgör underlag för (om-) formandet av strukturer eller liturgi i en församling eller inom en orts ekumeniska gemenskap? Att det i debatten blir en polarisering mellan åsikter är svårt att undvika. Men bär en sådan polarisering god frukt när den uppstår i lokala församlingar? Leder den till att, som det står i Kyrkoordning för Svenska kyrkan, ”en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas” (liknande formuleringar finns i andra samfund).

Under det forskningsprojekt om vitaliseringsrörelser (exempelvis ny musik, nya församlingar) och ekumenisk utveckling på fem sydsvenska orter som nu har presenterats i bokform, har jag reflekterat över den snabba polarisering som har skett när vitaliseringsrörelser har uppstått. Polariseringen har visat sig vålla stor skada i relationerna mellan människor i den kristna kyrkan, utan att mål av vare sig bestående förnyelse eller bevarade ordningar och läror uppnås.

Ett alternativ till polarisering är att söka goda lösningar genom att föra dialog, vilket jag vill tro att vi som tar del i mediedebatten försöker göra på våra hemorter. Men om dialogen inte präglas av det jag vill kalla ”välvillig nyfikenhet” – alltså ett möte där alla sidor verkligen vill lära sig förstå de andra – fortplantas debattsidornas polarisering lätt till de lokala mötena. På de undersökta orterna har klyftor uppstått mellan människor som fått svårt att möta varandras blickar då de ses i matvarubutiken och i församlingens gudstjänst. Det kan till och med ske inom en familj. Inte sällan blir det motsättningar mellan generationer. Sorgen över detta är nästan alltid ömsesidig.

Det är naturligt att vilja se snabba resultat, inte minst när en konflikt är under uppsegling. Ivern medverkar till att samtal med goda intentioner lätt övergår till försök att övertyga de andra, till att vi faller varandra i talet och till att lyssnandet upphör. Resultat kan uppnås – men kanske inte sådana som ens någon av parterna ser som gott. Det finns i den nämnda studien många exempel på en sådan utveckling. Både avhandlingsprojektet och annan forskning visar dock på möjligheter att finna ett dialogklimat som främjar ömsesidigt lärande och konstruktiva lösningar. De utgår från förståelsen av andra kristna som vänner (jfr Joh 15:13-15), vilka man gärna lär känna och därmed bygger personliga relationer till.

Den kristna kyrkans uppgift i försoningens tjänst innebär inte bara att bygga broar mellan Gud och människor som inte känner honom eller mellan stridande grupper i samhället. Försoningens tjänst kan med fördel inledas med att ta sig an spänningar mellan olika uppfattningar i församlingen om dess kultur eller identitet. Försoning bör medföra en villighet till, eller till och med glädje över, att gå varandra till mötes. Då handlar frågorna inte längre om ifall församlingen ska sjunga ur Den svenska psalmboken (Segertoner, Psalmer och sånger, med flera) eller om nya sånger i modern pingstkarismatisk stil ska sjungas från texter på ”väggen”. Frågan blir inte heller om nya församlingsplanteringars vara eller icke-vara. I stället blir frågor om relationsbyggande mellan de olika kulturer (till exempel generationer) som den kristna kyrkan rymmer väsentliga.

I min studie framgår det att det ofta saknas en väsentlig funktion i församlingarna på de undersökta orterna: de som bygger broar genom att exempelvis vara tolkar mellan starka åsiktsbärare. När försök till dialog görs lokalt får de i regel inget eller alltför litet utrymme. Då försoning och goda lösningar har uppnåtts i och mellan församlingar har de spelat en viktig roll. Uppmuntra därför lokala brobyggare: sök och bekräfta dem!

Debatt är bra. De frågor som debatteras är ofta viktiga. Men glöm inte bort den personliga dialogen – och dess välgörare, brobyggarna!

Arne Olsson, doktorand, praktisk teologi, Centrum för teologi och religionsvetenskap Lund

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Böneutrop
Kyrka och politik