Ateisternas kritik av Gud är rimlig

Kan man klandra ateisten för hans hållning att självmotsägelser inte kan accepteras?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag är inte ateist och jag gör inte anspråk på att kunna föra denna grupps talan. Men jag kan ändå se en stor legitimitet i en typiskt ateistisk invändning mot vår Guds existens; ”Gud finns inte”. Vilken Gud är det som inte finns, menar kristna att man då ska fråga.

Ateistens svar på den frågan är givetvis: Det är en god Gud som inte finns. Som kristen är det inte alls svårt att bemöta detta, det vill säga så länge man är beredd att bryta mot logikens regler, vilket är lätt att göra med hänvisning till att Gud är större än vårt förstånd. Men för en ateist utan övernaturliga uppenbarelser är det inte alldeles lätt att bortse från logiska förhållanden och utan vidare svälja självmotsägelser.

Det skulle kunna vara så att ateisten faktiskt vill att det ska finnas en god Gud. Kyrkans bekännelse om Gud berövar h­onom dock denna möjlighet och därför invänder han mot kyrkan. Men det kan vara en förtvivlad invändning. Han kanske mest av allt vill att kyrkan ska ge honom en möjlighet att tro på en god Gud.

Kan man klandra ateisten för hans hållning att självmotsägelser inte kan accepteras? Nej, ateistens inställning är den enda rimliga om man saknar övernaturliga uppenbarelser. Den helt centrala självmotsägelsen som kyrkan försvarar finns i teodice­problemet, formulerad i denna specifika fråga: Vill Gud det onda eller är det onda emot Guds vilja?

Här har kyrkan konsekvent genom historien hävdat att det inte finns någon begränsning vad gäller Guds makt. Alltså skulle Gud kunna hindra det onda om han ville. Eftersom det onda inte upphör är det onda alltså inte emot Guds vilja. Alltså är Gud ond. Eller så är Gud god och självmotsägelser är inget problem.

Ett vanligt svar är då något flummigt om den fria viljan, men varken detta eller något annat gör någon skillnad för grundfrågan: Kan Gud stoppa det onda eller inte? Ateisten bör kunna kräva ett rakt svar på den specifika frågan. Gud kanske inte har förmågan stoppa det onda beroende av den fria viljan eller på grund av något annat, och i så fall är svaret att det onda är emot Guds vilja men att Gud saknar förmåga att stoppa det. Vad som begränsar Guds förmåga, om det är den fria viljan eller något annat saknar betydelse här. Den enda viktiga frågan är: Kan Gud eller kan Gud inte?

Teologin skulle alltså kunna svara att Gud inte är helt allsmäktig, det vill säga att det finns sådant som Guds makt inte rår på, och därför finns det onda – som är emot Guds vilja.

Jag och en del andra teologer läser Bibeln på detta sätt. En av de mer kända företrädarna för denna syn är baptisten Gregory Boyd. Men kyrkans teologer har historiskt aldrig varit beredda att se Gud som något mindre än totalt och fullkomligt allsmäktig.  

Min Gud är god, bara god! Han är också mäktig, men inte så mäktig som kyrkans Gud. Min Gud är mer mänsklig, mer lik Jesus och har mindre gemensamt med antikens f­ilosofiska koncept av en perfekt gudomlighet, upphöjd över varje mänsklig egenskap och bara möjlig att beskriva i negativa termer (utsagor om vad Gud inte är). Mot min Gud har ateismen inga starka a­rgument, förutom att inget går att bevisa, men det är ju lika mycket ett argument mot ateismen.

Johan Kärnbo, teolog (systematisk teologi), Uppsala

 

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Foto: Jacob Zetterman
Foto: Jacob Zetterman
Kristna lobbyorganisationer
Sveriges kristna råd utövar påverkansarbete mot regeringen, som i det här fallet då Juluppropet lämnas över till justitieminister Morgan Johansson.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo