Att maximera nyttan av genustänket

På senare år verkar det ha gått inflation i antalet möjliga könsidentiter. Vissa talar nu om att det finns över 90 olika kön. Hur kan detta komma sig? Och hur kan samhället bejaka de underliggande drivkrafterna fullt ut och samtidigt slå vakt om alla människors lika rätt och värde?

En inte alltför vild gissning är att det ständiga jagandet efter ytterligare könsidentiteter i grund och botten handlar om viljan att bli sedd som tillhörande en unik marginaliserad minoritet och på så sätt få uppmärksamhet. Denna vilja är djupt mänsklig och förståelig. Men hur kan vi se till att så många som möjligt ska få åtnjuta detta privilegium i så hög grad som möjligt?

För att åstadkomma detta bör antalet möjliga sådana minoritetsgrupper maximeras. Alltså bör grupperna göras så små som möjligt, vilket innebär två personer i varje grupp. Men för att se till att grupperna blir jämlika sinsemellan bör ingen grupp kunna få för sig att definiera sig som traditionella kvinnor eller män. Därför bör det undvikas att två livmoderbärare eller två penisbärare bildar en sådan grupp, då risken då är överhängande att de plötsligt börjar hävda att de är traditionella kvinnor eller män.

Alltså bör varje grupp bestå av en icke-livmoderbärare och en icke-penisbärare. För att var grupp ska kunna fungera så bra och sammansvetsande som möjligt bör den försöka dela så mycket av det äkta livet som möjligt. Så varför inte kalla dessa grupper äktenskap?

Ola Samnegård, teol kand