Debatt

Bibelbrottning på rätt sätt

Vi kan ställa frågan: ”Har jag förstått det rätt?” men inte: ”Hur kommer det sig att vi i dag vet bättre än Gud?”. Det skriver Björn Nissen i debatten om svårtolkade bibelställen.

Jag uppskattade Tony Larsdals debattartikel i Dagen den 20 januari inte minst förslaget om att vi när vi möter svåra bud i Mose lag ska ställas oss frågan: "Hur är detta en förbättring från ett grundtillstånd av barbari?" Bibelns regler måste läsas i sitt historiska sammanhang.

Här vill jag knyta an till Kent Johanssons frågor i Dagen den 27 januari. ”Enligt 2 Mos 21:20-21 skall en slavägare gå fri från straff om han misshandlar sin slav eller slavinna så att han/hon dör om slaven lever en eller två dagar efter att ha blivit slagen med en käpp.”

Min fråga: Bryr Gud sig alltså inte om misshandel, om den misshandlade är en slav? Jo, det tror jag han gör.

1) För att följa Tony Larsdals tankegång verkar det som att Gud i det här skedet av historien accepterar såväl slaveri som fysisk bestraffning av slavar. Utifrån det ger Gud dem lagar för deras samhälle – för att svara på Johanssons fråga:

”Kan Gud verkligen ha sagt detta!?” Ja, det är Gud som säger­ detta, se 2 Mos 20:22; 21:1; 24:3-4. Han är inte en Gud som ändrar sig, men han tar hänsyn till den historiska situationen.

2) Guds inställning till våld framkommer i verser som 1 Mos 6:11-13, där han säger att våldet förstör jorden.

Han blir så bedrövad att han bestämmer sig för att utrota människor och djur (och att börja om med Noa). Människolivets helighet framkommer av 1 Mos 9:5-6, ”ty Gud har gjort människan till sin avbild”.

3) Lagen i 2 Mos 21 om slaven som lever en eller två dagar handlar om en slav som dör av misshandeln. Det ges en allmän lag om att den som dödar en annan människa ska straffas med döden (vers 12). Genom Moseböckerna finns det sedan undantag från detta, när den som slog inte hade uppsåtet att döda. Här är ett av dessa undantag. I vers 20 ser vi att om slaven dör direkt så ska ägaren straffas. Om han/hon däremot inte dör direkt, vers 21, visar detta att uppsåtet inte var att döda. Ägaren ska inte straffas med döden för det "är ju hans egna pengar" – han har med sitt handlande skadat sig själv. Genom att gå för långt med en fysisk bestraffning som inte syftade till att döda har han förlorat en arbetskraft, vilket är ett straff i sig.

4) Så om slaven inte dog hade Gud alltså inga problem med fysisk bestraffning av slavar? Jo, det är bara att gå vidare till verserna 26 och 27! Den som förstör ett öga eller slår ut en tand på sin slav ska släppa slaven fri som ersättning för skadan (och man kan förmoda att motsvarande gällde för liknande skador på andra kroppsdelar).

Uppenbarligen accepterar Gud i detta samhälle att det förekommer fysisk bestraffning, och uppenbarligen sätter han en gräns för hur långt den kan gå.

5) Slutligen måste vi också notera att dessa lagar ofta handlar om hur samhällets myndigheter ska döma i olika situationer. En del av dem är riktade till individen, hur han/hon ska leva, till exempel de tio budorden i kapitel 20 eller sådana verser som 22:22 och 22:26. Men en hel del är riktade till myndigheterna och lägger en grund för juridiken i samhället (till exempel hela kapitel 21, som jag ser det).

Jag hoppas att detta kan vara ett bidrag till den dialog som Kent Johansson efterlyser. Tony Larsdal inbjuder också till komplettering av den bild han målar och jag skulle vilja nämna ett par aspekter.

Den första, som Larsdal nämner helt kort, är att hela Bibeln är Guds ord.

När Jesus diskuterar med de skriftlärda i Markus 7 ser han en avgörande skillnad mellan Guds bud och människors (vers 9, 13). Jesus hade en oerhörd respekt för hela Gamla testamentet, det ser man i alla evangelierna! Det skrivna gudsordet är inget man kan vifta bort (omintetgöra, Johannes 10:35). Det är Gud som talar. Jag kan ställa frågan: "Har jag förstått det rätt?" men inte: "Hur kommer det sig att vi i dag vet bättre än Gud?" Med den hjärteattityden – Jesu respekt för det skrivna Ordet – kan vi brottas med orden och försöka förstå vad Gud vill säga oss.

Den andra aspekten är att vi i dag inte är rättfärdiga och moraliskt högtstående. Vi kanske tycker att vi är det därför att vi talar mycket om rättvisa och alla människors lika värde. Det är lätt att tala om forna tiders barbari, och det är sant att kristendomens spridande har bidragit till att motverka sådant som slaveriet.

Men varje tid har sin specifika form av moralisk blindhet. I vår tid (och vårt land) kan man till exempel rättfärdiga dödandet av människor genom att sluta kalla dem människor, eller genom att upphöja individens frihet till något som står över det absoluta människovärdet. Det sker!

Men särskilt ser vi att vi i dag inte är rättfärdiga och moraliskt högtstående när vi förstår att rättfärdighet inte är något som ligger i våra formuleringar och inte heller i våra yttre handlingar. Rättfärdighet har att göra med våra inre motiv! Jag vet att utan Guds nåd i hjärtat har jag ingen rättfärdighet alls. Så det är inte riktigt sant att världen håller på att bli bättre och bättre. Vi väntar på ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petrus 3:13) och innan de kan komma väntar en dom över den här världen.

Om mina (och Tony Larsdals) tankar kan bidra till ett respektfullt studium av Bibeln och brottande med svårigheterna inför den Gud som är Gud, då är jag tacksam.

Björn Nissen,

föreståndare Trunnagården, Orsa

Fler artiklar för dig