Bibeln bejakar staten

I samband med debatten om kristnas relation till den politiska sfären väcks flera viktiga frågor; Vad säger Bibeln om statens roll? Ska tro och politik hållas åtskilda? Finns det ett automatiskt motsatsförhållande mellan Guds lag och Sveriges lagar? Behövs det ett kristet parti?

Bibeln är inget politiskt program och tar inte ställning i varje sakpolitisk stridsfråga. Hur skattesatser, jobbpolitik och välfärdsreformer bäst ska utformas är något som kristna genom diskussion och analys kan komma fram till olika slutsatser om. Likaså om sann solidaritet hör hemma till höger eller vänster på den politiska skalan.

Bibeln bejakar dock tanken på en stat och en gemensam samhällsordning. Även om ­Bibeln inte tar ställning till styrelseskick beskrivs överheten som en tjänare (Rom 13:4). Den liberala demokratin kan dock med rätta beskrivas som den minst dåliga. En ofullkomlig samhällsordning är bättre än totalt kaos.

Precis som det var de första kristna har kristna i dag att både underordna sig varje myndighet för Herrens skull (1 Petrus 2:13), och lyda Gud mer än de styrande när de förbjuder kristna att predika evangeliet (Apg 4:18-19). Principen att ge till kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud har inte alltid tillämpats konsekvent av den kristna kyrkan men redan kyrkofadern Augustinus diskuterade politikens gränser. Han konstaterade att politikens uppgift var att bevara friden mellan alla medborgare – både dem som bekände sig till Guds stad och dem som tillhörde Människornas stad. Att kuva villolärare var utanför statens kompetensområde.

Martin Luther ska en gång ha yttrat att han hellre såg en vis muslim som regent än en dåraktig kristen. Luther var visserligen en lika skarp kritiker av islam som av den katolska kyrkan, men om överheten insåg att den inte hade någon makt att betvinga människors själar, spelade det mindre roll vilken religion som fursten bekände sig till.

I Sverige har vi lagt bakom oss ett evangelisk-lutherskt statskyrkomonopol som dominerade vår kultur och lagstiftning, med litet utrymme för religions- och övertygelsefrihet.

Men det var knappast enbart sekulära idéer som banade väg för ett öppnare och friare samhälle. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, tidigare professor vid Umeå universitet, har visat att den svenska väckelserörelsen under 1800-talet drev på mötesfriheten, religionsfriheten, organisationsrätten och dessutom formade en bildningstradition. DN:s tidigare chefredaktör Anders Johnson slår fast, i Axess (nr 6/2012), att folkrörelsesverige föddes i samband med de första baptistdopen vid Vallersvik, i norra Halland, 1848.

För två år sedan lanserade vi i Svenska evangeliska alliansen (SEA), tillsammans med många kristna ledare, "Manifest för samvetsfrihet". Ett område som manifestet behandlar är skillnaden mellan en sekulär stat och ett sekulärt samhälle.

Manifestet säger bland annat följande: ”En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi.”

Samma politiska spelregler måste gälla för politiker av alla trosuppfattningar. Lika lite som ateister förväntas göra avkall på sin tro och människosyn, ska kristna behöva nollställa sig när de är med och stiftar lagar.

SEA är en tydlig kristen röst när politiker vill villkora bidrag till kristna samfund utifrån sekulära övertygelser, begränsa religionsfriheten, urholka människovärdet samt stämplar de som problematiserar kring abort som hot mot demokratin.

Vi vill verka för ett öppet och fritt samhälle där männi­skor som flyr religionsförföljelse välkomnas, där kyrkan har en självklar plats i samhället och ger en röst åt de svagaste. Där evangeliet inte förpassas till den privata sfären utan får delta i det offentliga samtalet på lika villkor.

Mer lagstiftning och reglering medför inte nödvändigtvis ett godare samhälle, utan tenderar att ställa människor mot varandra och skapa ett hårdare samhällsklimat. Som prästen Richard John Neuhaus vid åtskilliga tillfällen ska ha påmint kristna om: Vad man först och främst kan säga om politik är att politik inte är först och främst.

Fotnot: Artikelförfattaren är invald som medlem i Europeiska evangeliska alliansens Public Policy Authorisation Team vid deras årskongress i Spanien (den grupp som godkänner EEA:s ställningstaganden i olika samhällspolitiska frågor).

Stat och religion. Bibeln bejakar tanken på en stat och en gemensam samhällsordning. Även Luther tycks ha accepterat en sekulär statsmakt, i alla fall om överheten insåg att den inte kunde ­betvinga människors själar. Det senare gäller fortfarande.