Debatt

Bilderna på dem utmanar oss

Vad vet vi om den fulla innebörden av alla de ord som används när medierna återger vår tids största flyktingkatastrof? Hur ska vi kunna föreställa oss innebörden av "att lämna allt bakom sig"? Hur ska vi kunna föreställa oss "rädslan" för att inte veta vad som ska komma? Och hur ska vi i vår trygga del av världen ens kunna föreställa oss när vi läser ord som "skräcken i en människas ansikte"? Är det någon som kan svara på det? Jag kan inte det.

Däremot kan jag svara på någonting annat. Jag vet att för de flesta gör det ont i själen när de ser människor fly för sina liv. Men jag vet också att det finns något i oss alla som hindrar oss från att ta in allt det lidande vi ser och läser om. Något som måste finnas där för att skydda oss själva. Och det är inget annat än mänskligt. Det är därför jag vet att vi ska vara försiktiga med att döma dem som inte orkar ta in allt elände.

Likväl står vi där. Med bilderna på dem som saknar en framtid. På dem som förlorat familj och vänner. På dem som bär på gråtande barn. Bilder som utmanar oss. Som får oss att i det tysta ställa oss frågan: Vem är egentligen jag i relation till allt hemskt som pågår?

Bilden av den drunknade treårige pojken Alan som ligger på stranden bär vi alla på i vårt inre. Den plågar oss. Och den manar oss till eftertanke och kanhända också till handling. Den som tar till sig den gränslöst smärtsamma bilden, blir det ofattbart ohyggliga något djupt personligt.

För bilden på den lille pojken som mist sitt liv ställer just den där allvarliga frågan som vi alltför sällan ställer oss själva. Frågan som får oss att växa som medmänniskor: Vem är jag?

Melker Garay

Fler artiklar för dig