Birgitta Hägg: Vilka värderingar får nyanlända behålla, Eklind?

Det gläder mig att Hans Eklind liksom jag vill att de som kommer nya till Sverige ska känna sig välkomna. Att de ska få en ny chans här och samtidigt kunna känna sig stolta över sitt ursprung. Vi är också ense om att Sverige är ett land som, i likhet med alla andra platser på jorden, har sin kultur. Här finns traditioner och värderingar som formats i en viss kontext. För Sveriges del är det mer än tusen år av kristet inflytande som varit med och skapat det samhälle vi har i dag. Men Eklind svajar när han beskriver hur den som kommer ny ska agera i mötet med den svenska kulturen.

Eklind skriver att "man varken kan eller måste lämna sitt arv bakom sig. Men man tar seden dit man kommer". Det arv en person tar med sig är fyllt av traditioner och värderingar, dessa kan alltså enligt Eklind behållas, samtidigt som den nyanlände ska ta seden dit den kommer. Vilka värderingar ska lämnas och vad får behållas? Vem avgör det? Och hur ska budskapet förmedlas, genom att markera – som Eklind förordar – eller genom goda samtal?

När vi talar om värderingar och ett gemensamt fundament måste vi först klargöra vilken nivå vi talar om. På nationell nivå finns lagar som gäller för alla oavsett varifrån vi kommer. De är tvingande. Lagen bygger till stor del på kristen etik och västerländsk humanism, så här behöver Eklind inte oroa sig. Det fastslås exempelvis att makar ska leva jämställt och föreskrivs att ingen får hindras att utöva sin religion. Här behövs en introduktion kring vad som gäller i Sverige och hjälp att förstå de värden som lagen bygger på, inget är självklart.

Den som får uppehållstillstånd tar del av obligatorisk samhällsorientering, vilket är bra, men att få samtala om jämställdhet och religionsfrihet med en vän man litar på är ett ovärderligt komplement med långt bättre effekt. Kanske behöver även svenskfödda dessa samtal? Vi är inte i mål, det visar både kvinnoföraktande inlägg i sociala medier och debatten om konvertiternas tro som asylgrund.

På en samhällelig mellanmänsklig nivå finns ett stort antal oskrivna regler, exempelvis att vi står i kö när vi väntar på att få betala varorna i butiken. Ingen kan tvingas att köa, det är valfritt, men man tjänar själv på att rätta in sig i ledet. Annars skapas irritation och att bli utskälld utan att förstå varför är inte trevligt för någon. Den som kommer ny behöver få hjälp att veta vad som förväntas i interaktionen med andra för att kunna fungera på ett bra sätt i samhället. Jag vidhåller därför att den som bott hela sitt liv i Sverige behöver bidra och se sin del i integrationen.

Svensk lag sätter gränser och vi behöver kunna fungera smidigt i samhället, men i övrigt är vårt sätt att leva valbart. Vi tänker och tycker olika, har olika sätt att leva även om vi är uppvuxna i samma land och i samma stad. Så måste det få vara. Vi måste ha rätten att leva annorlunda. Ett exempel är den svenska norm som föreskriver att det alltid måste finnas alkohol på bordet då något firas – men vem vill att sill och nubbe på midsommarafton ska vara tvingande? Så vad betyder det att ta seden dit man kommer?

Min liknelse med vägmärket "sammanvävning" förskräcker Eklind. När många nya kommit till en plats sker förändringar för båda parter, det skapas nya förhållanden. Att anpassa sig till detta handlar inte om att förneka Sveriges historia eller kulturella förutsättningar. Det handlar om hänsyn och samverkan. Som trafikmärket visar behöver de som färdas på samma väg anpassa sitt agerande så att resan framåt blir så smidig som möjligt.

I coronatider handlar det om att översätta information till den som har sin bakgrund i ett annat land, men också om att anstränga sig att förstå hur denna bäst ska formuleras för att nå fram. Den som är ny behöver också göra sitt bästa för att fungera på ett bra sätt i Sverige, försöka lära sig språket och ta till sig den samhällsinformation som ges. Integration är således är en ömsesidig process, men Eklind utelämnar konsekvent svenskarna del i den.

När människor ska leva tillsammans, oavsett om de är födda i samma eller olika länder, behövs ett stort mått god vilja. Båda parter måste bjuda till. Integration är inte enkelt, inte för den som är ny och inte för den som alltid funnits här. Det är jobbigt att möta det vi är ovana vid, det måste tas på allvar. Men det är frestande för de infödda att tro att om de nyanlända bara blir som vi kommer allt att bli som förr. Så fungerar det inte.

Allt som har liv förändras, så också vår kultur, och varje samhälle myllrar av olikheter. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Därför måste vi lära oss att leva tillsammans med varandra trots våra olikheter och oavsett var vi är födda. Om vi släpper in människor i gemenskapen kommer vi att upptäcka att likheterna är större än skillnaderna. Den främlingsfientlighet som oroar både mig och Eklind skapas då människor hålls på avstånd och betecknas som ”dom”. Integrationens mål är att skapa ett öppet ”vi” där alla får plats. För att nå dit måste även svenskarna vara delaktiga!

Birgitta Hägg, beteendevetare

Läs också Hans Eklind: Sverige är inte ett ingenmansland