Bo Brander: Sträva efter Kristuslikhet

Det finns i den kristna tron (liksom i andra religioner) en utmanande exklusivitet, skriver Bo Brander i replikskiftet med biskop Mikael Mogren.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Tack Mikael Mogren för ditt svar på min artikel (Dagen 8 april). Och nej, jag eftersträvar inte en enhetsstat à la Islamiska staten. Vi är helt överens.

Men låt oss gå till torget. Jag citerade dig om att i framtiden ska kyrkan, moskén och synagogan ligga tillsammans vid torget. Det är fullt möjligt, men är det verkligen din sak? Är inte den episkopala uppgiften att verka för att Kyrkan skall finnas där? En synagoga i Vansbro och ett shintotempel i Tällberg – helt okej.

Men kommer det att ligga en kyrka vid torgen i Sverige? Det är inte alldeles självklart. Jesus har i Bibeln något varnande att säga om detta i till exempel Lukasevangeliet 19:44 (”...”därför att du inte aktade på den tid då du var sökt”, 1917 års översättning). Den kristna tron måste återerövras och integreras i varje ny generation.

Jag vill inte i denna replikväxling göra motsättningarna för stora. Men jag uttrycker mångas bekymmer när det så ofta sägs att Gud är bortom alla religioner. Det är faktiskt så att ingen religion hävdar det. Alla gör på något sätt anspråk på att äga den mest omedelbara tillgången till Gud.

Den kristna kyrkans centrum är att den Gud, som är “någon bortom blommorna och bergen” i Jesus blir ansikte, röst och händer. Jesus är enligt vår tro verkligen Gud med oss – Immanuel­!

Gud är också enligt samma tro närvarande i allt – från sin sida sett! “Det är i honom vi lever och rör oss och är till”, säger Paulus i Apg 17:28.

Men från vår sida sett är han inte omedelbart nåbar. Allt mänskligt sökande och letande visar det. Det är den helige Andes största lidelse att föra människor hela vägen till Gud. Den går enligt kristen tro genom Jesus.

Det finns i den kristna tron (liksom i andra religioner) en utmanande exklusivitet. Det är förståeligt om man vill tona ner den, men i kyrkan är den förbunden med övertygelsen om det helt unika med Jesus. Den kristna kyrkans kallelse är att på nytt och på nytt hjälpa människor att se härligheten i Jesu ansikte. Och att ge människor hopp och hållning genom att påminna om att framtiden är meningsfull: Vi är på väg mot den återkommande Kristus!

På den vägen är alla goda handlingar viktiga.

På Åke Bonniers Facebooksida ligger en Youtubesnutt med påven Franciskus. Påven talar om att alla är Guds barn och att alla bör be tillsammans om fred. Det är helt i linje med påvens vilja att bygga broar, inte murar. Bonnier och jag tänker nog båda här som påven. Men påven understryker att det egna brofästet måste vara tryggt förankrat i Jesus Kristus. Kanske behöver vi lära oss av påven att bli lite tryggare i Jesus…

Trots allt har svenskar inte varit helt isolerad från andra trosföreställningar genom åren. Tänk exempelvis på vikingarna som reste till Miklagård eller medeltidens pilgrimsvandrare till Jerusalem. Och sjömännen. Just nu tänker jag på Evert Taubes pappa som hade seglat på de sju haven och i hamnarna och på båtarna mött människor av annan religion. Hans slutsats var: Av muslimer och hinduer har de kristna mycket att lära, men framför allt av Kristus själv som de så illa efterliknar.

Låt oss hjälpas åt att efterlikna Kristus mer. Det är den största gåvan vi kan ge det mångkulturella samhället.

Bo Brander, präst och teologie­ doktor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Premium Jan Korpegård.
Foto: Albin Larsson
Foto: Albin Larsson