Bör tron alls intellektualiseras?

Med stort intresse tar jag del av Johan Eddebos artikel i Dagen den 13 april, i grunden bottnande i de klassiska frågorna kring tro och vetande. Emblematiskt lyfter författaren fram apologetiken som "fullkomligt formidabel". Det betonas att vi troende måste kunna "svara att det vi tror på är sant". Jo, men är inte det själva kärnan i varje kristen bekännelse? Menar inte snarare Eddebo att vi måste kunna hävda att det vi tror på är sant, inte bara svara att det vi tror på är sant?

Jag försöker personligen att högakta apologetiska strävanden, men måste bekänna att jag då jag hör eller läser apologeter ofta grips av en sorts vemod, faktiskt en sorts medlidande. Min hållning bottnar i 1:a korintierbrevets första kapitel, där Paulus så att säga "skåpar ut" varje tanke på trons intellektualisering överhuvudtaget. Jag tänker ofta på det engelska uttrycket att tron är "the substance of hope" (en fast tillförsikt om det som man hoppas, red anm), inte resultat av ett akademiskt teoretiserande.

Jag har lite svårt att hålla med Eddebo när han konkluderar med ”Det rika filosofiska arv som kyrkan förvaltar är nämligen också del i den föda som kyrkan är kallad att mätta fåren med”. Ursäkta, men är inte det i magraste laget?

Ett långt liv i universitetsvärlden har gjort denna min – kanske till synes udda – övertygelse bara alltmer rotad. Det i förtäckta ordalag och oftast synnerligen diskreta och socialt välputsade förakt, som en tillräckligt naiv trosbekännelse tenderar att locka fram, vill jag gärna koppla till en annan term i Skriften, nämligen ordet smälek. Kanske är det något som man inte bör värja sig mot, undvika, akta sig för – utan rentav tvärtom?

”Smäleken för Kristi skull”, som ingen apologetik så att säga rår på – är inte det helt enkelt en förutsättning för ”saligheten”? Jag vill gärna tolka Kristus själv ungefär så.

Erik-Olof Backlund, professor emeritus