Bra att gudsbilden diskuteras

Med jämna mellanrum dyker frågan om Gamla testamentets gudsbild upp i den inomkyrkliga debatten. Och inte bara där – genom exempelvis Jonas Gardells böcker har diskussionen om denna och angränsande frågor nått ut till den breda svenska allmänheten. Nu senast är det några inlägg i Dagen som aktualiserar frågan. Och det är bra! Jag tror att det är oerhört viktigt att vi tillsammans får reflektera över dessa saker.

”70-årig pingstsyster” (Åsikt 14 februari) har mina sympatier i flera av sina centrala påståenden. Först och främst att den bild av Gud som förmedlas i Bibeln är något ”livsviktigt”. Men också det som är hennes slutkläm: ”När Moses ord om Gud motsäger Jesu ord om Gud måste jag välja Jesu ord.”

Så långt är allt gott och väl. Samtidigt är det precis här som det börjar bli komplicerat. Saken är nämligen den att GT ligger som en självklar grund även för Nya testamentets förståelse av Herren! Var skulle vi till exempel vara utan GT:s många beskrivningar av Gud som Skaparen? Eller den bild av Guds trohet mot sina löften som förmedlas genom Israels brokiga historia av avfällighet och upprättelse?

När det gäller GT i stort är det också så att kyrkan ända sedan sin födelse har bekänt denna del av Bibeln som Guds ord. Man har gjort det för att Jesus själv gjorde det. För att inte tala om Paulus berömda ord i frågan: ”Varje bok i skriften (= GT) är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” (2 Timotheosbrevet 3:16).

Något som har utmanat mig själv när det gäller detta är att varken Jesus eller apostlarna har för vana att ifrågasätta det som är skrivet i GT. Visserligen kan de ibland ge oss delvis nya perspektiv på vad som är Guds vilja. Men de underkänner aldrig Guds handlande i GT – även om de gör klart att spelreglerna i det nya förbundet på vissa punkter skiljer sig från det gamla.

Ett exempel på detta är synen på Guds dom. I GT talas det på många ställen om ”Herrens dag”, och det som åsyftas då tycks vara en dag av både frälsning och dom. I evangelierna, däremot, kan vi läsa att ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” (Johannes 3:17). Vid en första anblick kan detta leda till slutsatsen att NT:s Gud inte skulle vara en dömande Gud. Men utifrån en annan grupp av texter – de som talar om Jesu återkomst – blir det tydligt att även Jesus vill att vi ska betrakta honom som vår Domare. Skillnaden ligger i tidsperspektivet: vid sin första ankomst kom Jesus ”för att lyfta bort mångas synder”; vid sin andra ankomst, däremot, kommer han ”inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom” – och för att ”utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus” (Hebreerbrevet 9:28 och 2 Thessalonikerbrevet 1:8).

Till saken hör också att om Jesus inte hade varit vår Domare, då hade han inte förtjänat att beskrivas som god! För hur skulle man få ihop bilden av en god Gud som ändå inte reagerar mot de krafter som bryter ned hans skapelse? Den tuffa utmaningen i detta ligger väl snarast i det faktum att inte heller vi människor är att betrakta som goda (jämför Matteus 7:11). Även vi måste därför underkasta oss Guds dom. Endast genom tron på Jesus och hans död och uppståndelse för vår skull kan vi bli räddade.

Det mest grundläggande problemet för oss moderna bibelläsare tror jag därför ligger i vilka förväntningar vi kommer med till Guds ord. Den i synd fallna människan hötter gärna med näven åt Gud och ifrågasätter att han kan låta någon enda av oss gå förlorad. Bibelns författare, däremot, vänder sig i vördnad och tillbedjan till den helige Guden och frågar sig: hur kan det komma sig att någon enda av oss kan bli räddad? Inte konstigt att det uppstår förvirring när så diametralt olika världsbilder bryts mot varandra!

Ytterst sett tänker jag därför att vi behöver läsa både GT och NT utifrån några svårsmälta, men djupt bibliska, grundpremisser:

1) Eftersom Gud är den som har gett oss livet har han också rätten att ta det ifrån oss – till exempel genom olika former av domshandlingar.

2) Guds domar är inte ett tecken på hans ondska utan på hans godhet – att han i vrede vänder sig emot allt som bryter ned hans goda skapelse.

3) Det stora undret är inte att en människa går förlorad – utan att några av oss genom Guds nåd faktiskt kan bli frälsta.

Inget av detta står som jag uppfattar det i motsats till att Gud också är en både kärleksfull och förlåtande Gud. Tvärtom är det väl just detta som gör nåden så förunderlig?