Brist på sund självkritik har hämmat Livets Ord

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Som en stormvind kom Ulf Ekman och trosrörelsen in i svensk kristenhet 1982. Många smittades av den dynamiska och trosfriska förkunnelsen medan andra blev väldigt irriterade. För många av oss som hade varit aktivt med i den karismatiska väckelsen kändes trosrörelsen som en ny vitamininjektion. Budskapet spreds över landet lavinartat och redan vid mitten av åttiotalet hade åtskilliga trosförsamlingar bildats runt om i Sverige, och elevantalet på Livets Ords bibelskolor slog alla rekord.I dag när rörelsen är officiellt etablerad som ett samfund bland de andra i Sverige kan det vara värdefullt med en viss reflektion och analys över vad som har hänt under dessa tjugo år. Trosrörelsen i Sverige fick flera olika uttryckssätt och förgreningar, men i denna artikel stannar jag helt inför Livets Ord och dess samarbetande församlingar. Jag tycker att det är en nödvändig och sund utveckling att Livets Ord i dag är accepterat i breda grupper av svensk kristenhet som en kristen rörelse med vilken man kan ha normala ekumeniska relationer.Det finns dock en viktig aspekt att komma ihåg när relationerna mellan Livets Ord och övriga kristenheten normaliseras. Det är de tusentals människor som har varit med i Livets Ord under dessa tjugo år men hoppat av eller lämnat av olika anledningar. De före detta medlemmarna är en mycket brokig skara av människor. Jag räknar själv in mig i denna kategori eftersom jag aktivt och regelbundet deltog vid Livets Ords konferenser och pastorssamlingar under deras tio första år, ungefär tidsperioden 1982–1992, och min församling förknippades ofta med trosrörelsen under denna period. Vid olika tillfällen stod jag upp för Livets Ord offentligt och försvarade rörelsen bland annat i Svenska Dagbladet, Läkartidningen och i interna kristna debatter.För min personliga del är jag besviken över rörelsens utveckling i Sverige. Den andliga vitaliteten hos Livets Ord i Sverige var större 1985 än i dag. Livets Ord har dessutom under de senaste tio åren nästan stagnerat när det gäller att grunda nya församlingar i Sverige. Det var fler med i predikantorganisationen för tio år sedan än i dag. Antalet svenska elever på bibelskolans första årskurs var betydligt fler 1985 än i dag. Jag är också besviken över att de Livets Ords församlingar vi har i Sverige i så stor utsträckning har rekryterat sina medlemmar från de etablerade kristna samfunden, och Uppsalaförsamlingen har rekryterat sina medlemmar i stor utsträckning från andra trosförsamlingar i Norden. När det gäller förnyelse av evangelisationen i Sverige har Livets Ord gett ett ganska svagt bidrag. Att i detta läge jämföra Ulf Ekman och Livets Ord med de andra stora svenska väckelserörelserna är historielöst. Svenska Missionsförbundet hade efter tio år 50 000 medlemmar, och pingströrelsen nådde den nivån redan på trettiotalet. Det ska jämföras med Livets Ords cirka 6 000 medlemmar i drygt 35 församlingar runt om i Sverige.Det som kanske är mest stötande med detta är frånvaron av självkritik – varför försöka skapa en bild av att man är en unik väckelserörelse när man inte är det?  En mer korrekt beskrivning av Livets Ord i Sverige i dag är att det är ett samfund bland andra samfund som kämpar lika mycket som alla vi andra med att nå ut, uppleva församlings-tillväxt och vinna nya människor.Det som har varit det olösliga dilemmat för många före detta anhängare av Livets Ord är spänningen mellan det som är väldigt bra och det man inte alls kan acceptera, spänningen mellan vad som sägs officiellt och vad som sägs enskilt. Man fascinerades av lovsången, entusiasmen, segertron, missions-ivern, den frimodiga förkunnelsen, handlings-kraften. Samtidigt blev man skrämd av de dömande attityderna, hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik, raljerandet över andra kristna. Dessa negativa sidor finns utvecklat som en inofficiell kultur – och utövas sällan offentligt. Denna dubbelhet finns även hos Ulf Ekman som person, en enastående charm och fantastiska predikningar kan blandas med att vara arrogant och hänsynslöst döma ut personer och sammanhang. För mig blev det omöjligt att alliera mig med en rörelse som visade en sådan brist på renhet och förkrosselse.1982–1983 kändes det som om fräscha och frimodiga ledare i trosrörelsen var ett bra alternativ till den karismatiska försiktigheten. Men detta utvecklades i vissa fall till ledarkult och personfixering. En allmän inställning hos många Livets Ordare under alla dessa år är att graden av andlighet beror på hur lojal man är till Livets Ord och Ulf Ekman. Är man skeptisk och ställer frågor är man en upprorisk kristen som inte förstår vad Gud gör. Att åka upp till Uppsala och böja sig och omvända sig har varit det inofficiella budskapet, och det är inget som tyder på att man i grunden har gjort upp med detta. Pastor Sven Nilsson i Örebro är den person som även offentligt under senaste åren har gett uttryck för den uppfattningen.Livets Ords enorma framgångar under åttiotalet ledde tyvärr till att högmod och överlägsenhet smög sig in i rörelsen. Bibeln uppmanar oss att i ödmjukhet akta de andra förmer än oss själva – en mycket sund princip för en framgångsrik rörelse. Det som förvånar mig är att de 6 000 medlemmarna i Livets Ords församlingar accepterar denna dubbelmoral och inte tar upp någon debatt internt om ärlighet, attityder till andra kristna, ledarkult, en ödmjuk utvärdering av den egna rörelsen, vad som är en sund nytestamentlig ledarsyn. Finns det någon bland dessa 6 000 som vågar ställa kritiska frågor till Ulf Ekman?Jag kan inte dela den kritik som samhället riktat mot Livets Ord, och mycket av den kristna kritiken under åttiotalet var helt undermålig. Den kritik jag för fram i denna artikel är mer intern – från en som var med och i stor utsträckning delade många av de värderingar som Livets Ord stod för. Jag upplever främst en andlig nöd över den svenska trosrörelsens utveckling. Naturligtvis kan man också ha synpunkter på teologi och tillspetsningar i förkunnelsen. Jag tycker dock att Livets Ord i Sverige har lyckats bevara sig sundare än mycket av den amerikanska trosrörelsen – inte minst på grund av betoningen av mission och evangelisation.Men det positiva som Livets Ord har att ge hade kunnat kombineras med en genuin kärlek till alla kristna, positiva attityder till samhälle och kristenhet, en ödmjukhet inför sin egen roll och en varsam och kärleksfull hantering av människor. Då hade nog inte stagnationen drabbat rörelsen i Sverige och man hade med betydligt större trovärdighet kunnat nå ut till de icke-kristna svenskarna.En nödvändig lärdom av hela detta äventyr är att förnya den nytestamentliga ledarsynen. Jesus utnämnde ett team på 12 apostlar som efterträdde honom. Paulus utsåg team av äldste i de församlingar han grundade. Diskussionen, förmaningen, korrigeringen och ödmjukheten – allt detta kan fungera på ett naturligt sätt så länge vi inte upphöjer superledare som finns på en egen piedestal upphöjda över all kritik.Det är positivt att Sten-Gunnar Hedin bjuder in Ulf Ekman till Filadelfia. Jag upplever att flera av de etablerade samfunden i grunden har bearbetat sina relationer och attityder till Livets Ord på ett positivt sätt. Men ska det bli en djup andlig gemenskap måste också dessa grundläggande andliga problem och frågor jag pekar på komma fram i ljuset och bearbetas. Det är inte bara den etablerade kristenheten som behöver ödmjuka sig, även Livets Ord behöver ödmjuka sig.
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Anna Westerholm, Skolverket.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo