Bruden siras, bröllop firas

Helt kort, och liksom i förbifarten, berörde S:t Paulus i brevet till de kristna i Rom hur det skulle komma att gå med skapelsen. "Vi vet att hela skapelsen ropar som i födslovåndor, men med ett hopp att den skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen."

Nu är våndan på allas läppar, vetenskapsfolkets, den unga generationens och kanske också företagarvärldens och en del politikers. Utvecklingsoptimismen har fått sig en törn. Hela det liberala projektet med sin framtidstro och övertygelse att allt är tillåtet, bara det inte skadar någon annan, är ifrågasatt, för nu tycks det skada alltför många i sin framfart. Skador har uppstått även på jorden och naturen. Människorna är skrämda.

Under en längre tid, några hundra år eller så, har den kyrkliga förkunnelsen präglats av individualismen. Hur går det med den enskildes frälsning i meningen försoning och förening med Gud? Nu är frågan om den kristna tron har något att säga om det som händer med klimatet och livsbetingelserna framtidsvis. Kyrkorna kan naturligtvis hoppa på klimattåget och säga det som redan sägs, att det ser ut att gå illa. Men därmed är inte mycket hjälpt.

Aposteln som skrev betonade hoppet. Annat vore märkligt i en tradition som grundar hela sitt tankemönster på Bibelns skapelseberättelse, där varje fas i skapelseskeendet utvärderas med omdömet att det var gott, ”kalon” på grekiska, samma ord som för ”skönt”, fulländat till formen. Och som slutar i Uppenbarelseboken med en slutseger och stort jubel inför tronen i himlen. Det nya Jerusalem sänks ner, redo som en brud smyckad för sin man och det blir bröllop. Som i Frykmans ljusa psalm: ”Nattens skuggor, sakta viker, … slut är då all jordens strid, Bruden siras, bröllop firas …” Men många våndor längs vägen förstås, som inte minst Guds utvalda folk Israel i sin historia fått genomgå och även kyrkan nu med ett pedofilvirus spritt i systemet. Och mycket annat före det. Nu får även den sekulära trostraditionen sin beskärda del. ”Utan Gud och utan hopp i världen”, som nämnde apostel skrev i Efesierbrevet.

I liknelser som Jesu berättade om himmelriket är slutvinjetten påfallande ofta ett bröllop: "Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son." "Med himmelriket är det som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen." Det blir bröllopsfest med sång och dans. Men eftersom himmelriket inte finns med i den sekulära tros­övertygelsen blir det ingen fest och inget bröllop där. Kanske Lena Mellin på Aftonbladet och andra skrapat undan så mycket av ett kristet kulturarv att bara förkristna föreställningar blir kvar: en undergångsstämning med Ragnarök och Gudars skymning till sist.

Sorgligt nog tycks teologer och förkunnare på modet vara så tillplattade av kritiken mot den kristna tron, att de inget har att säga annat det som sekularisterna redan säger: slutet för denna världen och det som finns i den är nära. Men så är det ju inte. Svårigheterna blir fortsatt många och plågorna tidvis stora, men därmed har inte slutet kommit.

Evangelierna återger vad Jesus sa om väntade tider av turbulens och födslovåndor. ”På jorden skall folken gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån.” Så verkar det vara med dagliga larmrapporter av alla slag i medierna om klimatet, honungsbin som förgiftas, djurarter som dör ut och samhällsmodeller som krisar. ”Men när detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”, sa Jesus.

Det som utmärker den kristna tron, särskilt tydligt i Uppenbarelsebokens skildring, är att denna världens gång med dess hopp och hot hålls samman med det som sker i den himmelska världens kamp och uppgörelse med det onda. Och att detta samband skildras i en gudstjänst som pågår på jorden och samtidigt utspelar sig inför Guds tron i himlen. Det sker på tre plan, på jorden med hela världsskeendet, i himlarymderna, tecknat som ärkeängeln Mikaels och hans änglars kamp mot satan och hans anhang, och så bland de troende i liturgin. Poängen med den kristna eukaristin, gudstjänsten med budskap från Gud och måltid med bröd och vin, är att den håller öppet mellan skeendet på jorden och det i himlen.

Just nu tycks den sekulära världen vara som besatt av hoten och undergångsstämningarna. Mot det måste den kristna uppgiften vara att teckna hoppet, för också det är realistiskt. Teologerna måste kunna erbjuda språk, symboler och handlingar som uttrycker tillförsikt. I den söndagliga eukaristin, mässan, kan människor lära sig ett språk, som återger det hopp, som behövs för att leva i en given värld och i himmelrikets måltid smaka den tillkommande världens goda, då när "nattens skuggor sakta viker" då bruden siras och bröllop firas.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus