Dags att förnya den frikyrkliga gudstjänsten

Frikyrkans stora utmaning i dag är att skapa en gudstjänst som både tål att upprepas söndag efter söndag och som riktar oss mot Gud. Det skriver elva författare till en ny bok.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

För tre år sedan deklarerade Sigfrid Deminger i Dagen att frikyrkan nu gjort sitt. Den bar inte längre. Tack för dessa hundrafemtio år, men nu är det dags att packa ihop tälten och montera ner predikstolarna.

Uttalandet startade en d­ebatt med höga vågor och mycket känslor. Kanske var det de väldiga utspelen som gjorde att den brännande och ärliga fråga som låg där och glödde hamnade i skymundan, och att det inte ledde till de samtal som så många av oss hoppats.

Efter denna debatt bestämde vi oss, ett tiotal församlings­arbetare och frikyrkoteologer, att samlas för att prata om frikyrkornas framtid. Vi höll med Deminger om att frikyrkorna står inför stora utmaningar. Men i stället för att packa ihop och ge upp ville vi söka vägar till gudstjänstens förnyelse i frikyrkorna.

För vi tror att det både är nödvändigt och möjligt att förnya gudstjänsten. I snart tre års tid har vi arbetat med frågan och nu presenterar vi våra tankar om detta i boken Söndag: Gudstjänst i en ny tid (Libris).

Om någon hade frågat oss för tio år sedan: ”Vem är gudstjänsten egentligen till för?”, så hade de flesta av oss nog svarat: Gudstjänsten är framför allt till för den som ännu inte tror. Vi arbetade med sökargudstjänster som innehöll predikoteman och drama anpassat för de kyrkovana. Men är gudstjänsten i först­a hand ett skyltfönster för en ”tänkt konsument”? Vi kan inte längre se det så.

Gudstjänsten är inte främst ett skyltfönster, där målet är att allt ska bli relevant för ”någon annan”. Riktningen i gudstjänsten måste alltid vara mot Gud. Den Gud som kallar oss till sig och samtidigt sänder ut oss i världen i Guds mission.

Vår stora utmaning som frikyrkor i dag är att skapa en gudstjänst som både tål att upprepas söndag efter söndag, och som riktar oss mot Gud. Då blir gudstjänsten på ett självklart sätt intressant för alla männi­skor.

Frikyrkorna har historiskt haft en tendens att förringa formen. När det gäller innehållet har vi betraktat oss som konservativa, men formen har vi förändrat efter humör och tidsanda. Denna attityd bottnar i en envis rädsla för det kroppsliga – som har betraktats som något ”världsligt”. Så har budskapet förminskats till en abstrakt och andlig ”kärna”, medan församlingens kropp förnekats. Men formerna är viktiga. Kristi kropp är inte bara ande, utan en inkarnerad verklighet. Frikyrkorna har talat till huvudet eller till känslorna, men negligerat kroppen.

Därför är gudstjänstens form viktig. Gudstjänsten kan inte bara vara undervisning och upplevelser. Gudstjänsten måste ha en form som formar oss till lärjungar.

Den frikyrkliga gudstjänsten var länge ett komplement till Svenska kyrkans gudstjänst, eller gudstjänster med tydligt l­iturgiska inslag. Så fungerade den tidiga pietismens konventiklar (husmöten), och folkväckelsens väckelsemöten som kompletterade interna, mer strukturerade samlingar.

Därför är det inget hot mot en frikyrklig identitet att i dagens ekumeniska landskap låta sig inspireras av de historiska kyrkornas gudstjänster. Tvärtom är risken större om frikyrkorna stänger dörren mot dessa, eftersom vi då riskerar att gå under i en ensidighet som inte är sann mot vår historiska identitet.

Vi kan inte leva enbart på vår särart, utan vi behöver låta särarten bli en del av en större helhet.

Samtidigt finns mycket i den frikyrkliga gudstjänsttraditionen som är avgörande att slå vakt om. Hit hör folkligheten, engagemanget, betoningen på närhet och gemenskap och den starka tonvikten på förkunnelsen. Detta är genuina värden i den frikyrkliga traditionen som vi vill vårda. Men kanske allra viktigaste i dag är idealet om delaktighet.

I väckelserörelsernas början möttes man i hemmen, och i dessa små, intima samlingar var graden av deltagande stort. Även om det fanns en skillnad mellan mötesledare och deltagare, hade deltagarna alltid möjlighet att medverka, till exempel genom att man samtalade om det lästa.

Hur kan vi i vår tid utforma gudstjänstpraktiker och gudstjänstrum som ökar möjlig­heten till delaktighet?

Allt som sker i gudstjänsten måste göra oss delaktiga och forma vår tro. I vår tid begränsas ofta delaktigheten i gudstjänsten till lite gemensam sång, en sedel i kollektboxen och ett gemensamt Amen vid bönen.

Det gör att vi ständigt luras att tro att gudstjänsten är något som sker framför församlingen. Men gudstjänsten är något som församlingen gör. Kristi kropp formar och formas av gudstjänsten genom delaktighet. Och liturgin är uttrycket för det – detta gamla ord, som ofta översätts gudstjänstordning, men som egentligen b­etyder ”det folket gör”. Om vi håller fast vid detta klassiska frikyrkliga perspektiv, att liturgin är det folket gör, så skyddar det från mycket av det som hotar gudstjänsten i dag: professionalisering, underhållningskultur, medialisering och individualism.

Vi deltar i gudstjänsten för att tillbe Gud, och när vi tillber Gud formas vi till hans folk. Sakta omformas vi till att bli lika honom som vi följer – Kristus.

Vi formas för att världen ska tro.

Vi deltar i gudstjänsten för att tillbe Gud, och när vi tillber Gud formas vi till hans folk. Sakta omformas vi till att bli lika honom som vi följer – Kristus, skriver elva författare till en ny bok.

Åsa Molin, lärare Örebro Missionsskola och ALT.

Robert Eriksson, föreståndare Sävedalens Missionsförsamling.

Joel Halldorf, lektor Teologiska högskolan Stockholm.

Eleonore Gustafsson, pastor Ryttargårdskyrkan Linköping.

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia.

Marcus Sönnerbrandt, föreståndare Sion­församlingen Linköping.

Joakim Hagerius, föreståndare Saronkyrkan Göteborg.

Andreaz Hedén, pastor Stockholm Vineyard.

Maria L­edstam, lärare ALT Malmö.

Michael Johnson, låtskrivare och musiker Sävedalen.

Jonas Eveborn, föreståndare Linköpings Missions­församling.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
EU-valet