Dags för ett namnbyte, KD

Namnet Kristdemokraterna känns alltmer som falsk marknadsföring. Det skriver läkaren och skribenten Pekka M­ellergård.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ett tecken i tiden är att en av de stora frågorna på Folkpartiet Liberalernas kommande kongress gäller namnbyte. Det är lite lustigt att det finns strateger som tror att strykning av ”Folkpartiet” skulle förändra människors röstande. Men ”Liberalerna” fungerar nog ändå bättre än ”Nya Folkpartiet Liberalerna”.

Man kan förstås fråga sig om Fredrik Reinfeldt skulle ha lyckats lika bra under Moderaternas tidigare namn Högerpartiet? Eller hur tongivande kretsar i Centerpartiet skulle ha klarat gliringar på Stureplan om att tillhöra Bondeförbundet? Vi tycks ju fortfarande inte vara klokare än att märken spelar roll.

Även om skillnader mellan Lee, Levis, Wrangler eller Gul & Blå kräver en del specialkunskap för att upptäcka (jo, det råkade vara alternativen på det 1970-tal då jeansval ibland engagerade mig).

Som ni kanske minns finns det ett annat parti som bytt namn några gånger: Först från Kristen Demokratisk Samling (KDS) till Kristdemokratiska samlingspartiet (KDS, 1987) och sen till Kristdemokraterna (KD, 1996).

En anledning var att betona samhörigheten med den större kristdemokratiska rörelsen i Europa. En annan var behovet att tona ner det exklusivt kristna.

Visst borde partistrategerna i KD inse att det är hög tid för ytterligare ett namnbyte? ”Krist”/”Kristen” vinner inte många väljare i dagens Sverige. Dessutom känns det alltmer som falsk marknadsföring.

Det är inte roligt att behöva säga det, särskilt när man har ett antal goda och respekterade vänner som fortsätter vara engagerade i partiet.

Men vi är många som tröttnat på att för religiösa analfabeter i Sverige behöva förklara att kristen tro inte förutsätter att man röstar – eller har samma politiska åsikter – som KD.

I förra veckan blev problemet ytterligare tydliggjort. Beslutat att lämna den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) framstår inte bara som oansvarigt vingligt, utan också som ett löftesbrott. Jesusorden om att ”låt ert ja vara ja och ert nej vara nej” verkar helt bortglömda.

Liksom den gyllene regeln, exempelvis när en av konkurrenterna till Ebba Busch Thor om partiledarplatsen (Jakob Forssmed, tillika en av arkitekterna bakom DÖ) enligt sedvanliga maktsociologiska principer nu trycks ut i marginalen.

Man behöver inte vara nykterist för att anse det både dumt och olustigt att partiprofiler efter DÖ-omröstningen väljer att skåla i champagne inför kamerorna.

KD tycks mer eller mindre desperat försöka bli en del av ”verklighetens folk”. Förtäring av alkohol på offentlig plats kan nog uppfattas som folkligt – åtminstone om man väljer något annat än champagne.

Men ett bättre tips är att passa på tillfället att byta namn, nu när ett intressant alternativ verkar bli ledigt. Vad sägs om ”Nya Folkpartiet”? Vill man inte vara riktig så radikal är ”Demokraterna” inte mindre upplysande än nuvarande partibeteckning.

I vilket fall skulle vi som brottas med frågorna om vad det innebär att vara kristen i vår tid slippa ta in ett visst politisk parti i diskussionen.

Pekka Mellergård, läkare, skribent och tidigare rektor på Örebro Missionsskola

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Premium
Foto: Leif R Jansson / TT