Debatt

Dags för nya frågor i skolan

”Den svenska skolan står i dag vid ett vägskäl och måste våga ställa andra och djupare frågor än rena faktafrågor”, skriver Bo Nyberg, styrelseledamot i Friskolornas riksförbund.

I den klassiska anekdoten frågar de judiska föräldrarna sitt barn "Vilka frågor har du ställt i skolan i dag, lilla vän?". Vilka frågor ställer vi i dag i skolan och om skolan? Som man frågar får man svar!

De stora frågorna om livets mening, varifrån jag kommer och vart jag är på väg, ställs sällan och besvaras, i den mån de alls berörs, slentrianmässigt och utan djupare reflektion, i den svenska skolan 2016.

Vid en FN-konferens tidigare i år berättade George Haddad – professor vid Sorbonneuniversitetet i Paris och tidigare utbildningschef för Unesco – om den generella situationen i den franska skolan. Den absolut största majoriteten av unga franska IS-rekryter, menade han, har i den franska sekulärateistiska skolan berövats rätten att ställa frågor om livet och livets mening. Dessa ungdomar kommer inte heller från hem där de sporras av inställningen – vilka frågor ställde du i dag i skolan?

När Sverige på 1950-talet genom Alva Myrdals och Stellan Arvidssons försorg i dåtida skolkommissioner startade ett socialt experiment, en utvecklingsriktning, som fortgått långt in i vår tid så gjordes ett medvetet val.

Man valde att inrikta skolan mer mot en regimanpassad socialisation än mot att hjälpa eleven att utvecklas som människa utifrån och med respekt för de inre värden han eller hon fått med sig från hem och tidigare generationer. Effekterna lät inte vänta på sig. I Sverige, liksom i Frankrike framträdde problem med utanförskap när individens integritet negligerades och de existentiella tankarna gavs begränsat utrymme. Skolan blev inte längre en skola som rymmer alla. Vi fick likriktning i stället för mångfald, anpassning av individen i stället för utveckling med bidrag från den enskilde.

I en uppmärksammad doktorsavhandling från i höstas visar Karin Kittelmann Flensner på en förrädisk utveckling där svenska skolelever som bär på någon form av religiös tro blir alienerade när sekularismen i stället blir den nya normerande sanningen.

Klimatet är sådant att dessa elever sällan eller aldrig vågar delta i samtalet i första person singularis.

Det är en händelse som framstår som en tanke att den svenska skolan i sin strävan efter att inte vara eller bli främlingsfientlig har hamnat i precis den situation man velat undvika. En skola som tänker utifrån och in, på ett begränsat och betraktande sätt och inte inifrån och ut, på ett mångfaldigt och empatiskt sätt, skapar per definition ett utanförskap.

Innanförskap handlar om att först få bottna i hemmets värderingar och utifrån dessa varsamt ta in många andra(s) perspektiv och synsätt. Den skolan – och det hem som samverkar med den skolan – blir inte dogmatisk och extremistskapande, utan snarare saklig, allsidig och har stor respekt för den personliga integriteten.

Svensk skola står i dag vid ett vägskäl och måste våga ställa andra och djupare frågor än rena faktafrågor. Lösningen ligger inte i ännu en organisationsförändring. Skolkommissioner då och nu måste våga fästa tilltro till människans inneboende kunskapstörst och respektera elevens frågor och inlärning. En skola som ger utrymme för elevernas frågor leder längre än en skola som tar sitt fokus i statens (begränsade) möjlighet att administrera fram kunskaper och insikter.

Vilka frågor får ställas i morgondagens skola?

Bo Nyberg­,

rektor Källskolan Kungsängen, styrelseledamot i Friskolornas riksförbund.

Fler artiklar för dig