Dags för nytt medlemsbegrepp?

Behöver vi kanske förändra vår syn på församlingsmedlemskapet för att bevara vår syn på bibelordet? Den frågan ställer Olof Edsinger, teolog och författare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den debatt som har pågått under våren gällande kyrkans förhållningssätt till homosexua­litet rymmer en mängd olika dimensioner. För mig har den aktualiserat frågan om vad det innebär att vara medlem i en lokal församling.

Lite grovt tycker jag mig se två huvudlinjer när det gäller detta i svensk frikyrklighet. Den ena grundar sig på en närmast total öppenhet. Alla som vill vara med är välkomna, och som församling lägger man sig inte i hur man som medlem lever sitt liv. Möjligen kan man ha någon form av grundläggande bekännelsekrav, men vad detta står för är i praktiken upp till den enskilde att avgöra.

Den andra huvudlinjen bottnar i en traditionell frikyrklig tanke om den rena församlingen. Här har man tydliga principer för vad som gäller om man vill gå med som medlem. När man väl har passerat nålsögat innebär det att alla funktioner och positioner i församlingen är tillgängliga – åtminstone i teorin.

I den debatt som har förts uppfattar jag att företrädare för båda dessa linjer uttrycker frust­ration över vad som kan beskrivas som en klassisk kristen hållning till homosexualitet. Företrädare för linje 1 har svårt att över huvud taget se problemet: ”Församlingen är ju en nådens gemenskap, hur skulle vi som kristna kunna sätta upp några kriterier för vem som får vara med eller inte?” Företrädare för linje 2, i sin tur, uppvisar allt oftare en vånda över att deras hållning kan uppfattas som kategorisk eller i värsta fall dömande. Allt fler från linje 2 överväger därför att byta hållning – både i synen på utlevd homosexualitet och på andra värderingar som har med den kristna livsstilen att göra.

Den fråga som jag själv har ställt mig utifrån denna lägesbeskrivning är: Kan det vara så att det som låser stora delar av det offentliga samtalet kring dessa saker i själva verket inte är vår syn på bibelordet, utan vår syn på församlingsmedlemskapet? Och att vi därför riskerar att distansera oss mer än nödvändigt från Bibelns undervisning helt enkelt för att vi känner oss tvingade till detta av vår församlingsstruktur?

Låt mig först säga några ord om var jag själv står. I motsats till linje 1 uppfattar jag att både Jesus och apostlarna är tydliga med att församlingen är ”de heligas gemenskap”, och att detta förutsätter åtminstone en vilja att som medlem leva i enlighet med Nya testamentets värderingar. Ett i sammanhanget både viktigt och rannsakande bibelord är 1 Korinthierbrevet 5 och 6:9–11. För att inte tala om Jesu egna ord i Matteusevan­geliet 18:15–17.

Men i likhet med allt fler företrädare för linje 2 kan jag samtidigt känna en oro för att människor i onödan riskerar att stoppas på tröskeln till den kristna gemenskapen – den plats där det borde finnas bästa tänkbara förutsättningar att förvandlas i sina värderingar och prioriteringar.

En tredje väg för församlingsmedlemskap skulle därför kunna vara att bjuda in alla som vill bli en del av vår gemenskap till någon form av medlemsintro. På ett sådant kan vi ta tid för att gå igenom vilken tolkning vi som församling har i frågor som är centrala både utifrån Guds ord och utifrån den kallelse som vi har som gemenskap. För att bli medlem måste man inte nödvändigtvis omfatta alla dessa värderingar, men man får på förhand veta var församlingen står och man får klarhet över att man som ledare i församlingen förväntas förkroppsliga dessa värderingar (jämför 1 Timotheosbrevet 3:1–14).

Poängen med denna modell är att man redan från början spelar med öppna kort. Man är vare sig otydlig med vad man står i centrala och/eller brännande frågor eller ger ett tyst medgivande till en livsstil som enligt Bibeln ligger i strid med Guds vilja. Samtidigt bjuder man in till en process, där man inte måste vara ”färdig” in­nan man ens har tagit steget att bli medlem. På så sätt menar jag att man bättre än både linje 1 och 2 håller ihop kallelsen att vara tydlig med kallelsen att inte döma. Ur ett bibliskt pers­pektiv är det ju lika allvarligt att vara vårdslös med Guds nåd som att vara alltför sträng (jämför Matteusevangeliet 18:6–7 och Jakobsbrevet 3:1)!

Som jag själv ser det kan vi med denna ”tredje väg” bevara respekten för Bibelns ord om syndens allvar, men utan att göra församlingsmedlemskapet avhängigt av att man som enskild lyckas leva upp till dessa normer eller ej. Vi minskar också risken att i onödan gradera olika synder, eftersom vi enbart drar den ”skarpa” linjen i fråga om ledarskap. Ledarskap är ju trots allt en förtroendebransch, där det alltid kommer att vara flera saker som spelar in för att ett förtroende ska ges.

Kan detta vara en modell för fler att överväga?

Olof Edsinger, teolog och författare

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Syrienkriget
Donald Trumps presskonferens tillsammans med president Sergio Mattarella på onsdagen handlade mer om Syrien än om Italien. 
Foto: Evan Vucci
Foto: Evan Vucci