Daniel Zetterlund: Det önskar jag mig

Inför 2019 är önskningarna många. Några kanske av trivial natur. Några mer kärnfulla. Allvarligare. Året som gått har varit på många sätt en turbulent tid. För världen, Sverige, IAS (den biståndsorganisation jag företräder) och därmed även mig. Det har varit många långa timmar på resande fot iväg från dem som betyder mest – min fru och mina tre barn.

Det är i svåra stunder vi växer. Vi måste tillåta oss att förkrossas. Brytas ner. Ibland undrar man hur långt man kan brytas ner. Räcker det med en krossad fot? En arm? Men när dessa tankar snurrar så inser man att man i processen förlorat ett ben. Det är hjärtat som Han vill åt. Vi måste dö. I vår egen kraft. Det får inte finnas något kvar av vår egen strävan. Det är smärtsamt. Men livgivande. Likt ett frö, som i sig självt endast är ett frö. Men om det dör och faller i god jord så bidrar det till rik skörd.

Givetvis önskar jag att människor runt om i vår värld ska ha tillgång till rent vatten, toaletter och sanitetslösningar av olika slag, en fungerande sjukvård och en skolgång där varje enskilt barn ges rätt förutsättningar att utvecklas. Ett samhälle där alla, framför allt de allra mest utsatta, ska ges en rimlig chans i livet. Detta har varit själva kärnan och drivkraften bakom IAS under alla år och något som jag kämpar för dagligen.

Men det som kanske är min allra största önskan för det nya året handlar om sanningen. Den bultar djupt inom mig. Pulserar. Att i en tid av märklig tolerans och sanningsrelativism, få se en våg av människor, gamla som unga, som vågar stå upp för sanningen. Orkar gå mot strömmen. Gräver djupare, tränger längre. Även när det är obekvämt. Och att vi i detta fortsätter formas av varandra, liksom järn skärper järn, men framför allt att vi i allt blir mindre och Han större.

Daniel Zetterlund, vd för biståndsorganisationen International Aid Services