Därför behöver vi gudstjänsterna

Om kristen tro ska kunna överleva, behövs gudstjänsten. Daniel Röjås gav några motiveringar för nödvändigheten att gå på gudstjänst (Dagen 15/11). Jag vill fortsätta den dialogen. Och vill ge några få bärande motiv.

Varför är gudstjänsten så angelägen? Många svar kan ges. Mina ingångar relateras till vissa aspekter i relation till gudstjänstens innebörd.

Gudstjänsten bärs upp av olika motiv. Gudstjänsten vilar i det givna, där ger tradition i kyrka och samfund viktiga bidrag. När det givna bevaras ges gudstjänsten en viktig historisk och teologisk förankring, en slags identitet.

Å andra sidan behöver gudstjänsten öppna för kreativitet, nyskapande inslag av det oväntade, genom Guds helige Ande. Väckelserörelser, bland annat, kan tänkas bära på det incitamentet. Människors förvandling och livstolkning som bär över djupen kan bli några inslag och värden i kreativa gudstjänster, där ödmjuk öppenhet för Andens oväntade befriande närvaro. En karismatik som både är bibliskt sund och evangeliskt jordnära den kämpande medmänniskan.

Föreningen av det givna och det profetiska formar en gudstjänst som både ger trygghet, tydlighet och kan möjligen svara mot aktuella kontextuella behov i varje kultur. Den syntesen är omistlig. Bryts den sönder utarmas gudstjänsten, den avfolkas och tron blir antingen en museal artefakt eller en ensidig variant av samtida individualism och subjektivism. En rigid ängslig konservatism och en form av spiritualitet som lätt blir offer för tidsandans lätthet och bedräglighet.

Gudstjänsten behöver både vara introvert, som kan betyda att möta gudsfolkets behov av mognande tro och gudstjänsten behöver dessutom vara relevant för den oinvigde, genom kulturnära gestaltning. Att exkluderas, för att man inte "hänger med" eller inte är hemma i gudstjänstkulturen, kan bli ett trauma. Gudstjänsten får inte bli elitens lek med det för den välbekanta.

Gudstjänsten behöver vidare både teologisk lödighet och medmänsklig närhet till dem som ännu befinner sig i sökarstadiet.

En stor risk att urvattna innebörden av gudstjänsten uppstår när den ses som en form av konsumtion: vad får jag ut av den?

Däremot, en gudstjänst som inte förvandlar oss kan vi lika bra vara utan. Om vi åberopar oss på Jesu närvaro och Guds Andes formande i gudstjänsten, men det sällan bär frukt, vad är det för fenomen? I så fall behöver präster, pastorer och andra inkluderande i gudstjänsten våga möta en tragisk verklighet. Självrannsakan, iver att på nytt förankras i Evangeliet, blir då av nöden.

Jag har sökt bekanta mig med och leva med olika typer av gudstjänster, genom åren. Både berikande erfarenheter och det som skaver. Just nu lever jag med i Ekumeniska Kommunitetens gudstjänster på Bjärka-Säby och i min lokalförsamling, Cupolen, Pingstkyrkan, Linköping. I bästa fall kompletterar miljöerna varandra.

Jag ser även risker för ensidigheter, på ömse håll.

Alltså. Ingen enskild kyrka, vilka anspråk den uppfattas vilja ha, kan gestalta helheten, fullheten av Evangeliet, av Kristi fullhet eller av Uppenbarelsen. I bästa fall möter vi fragment, levande och angelägna, av den fullhet i Evangeliet vi bekänner oss till.

Om vi vågar leva med fragment och en inre hållning av att ständigt vara på väg, kan gudstjänsten bli det den är tänkt att vara. Gudstjänstens tillgångar och möjligheter är alltid större än både vår frustration och alla kyrkors gemensamma bidrag tillsammans.

Några bärande motiv, av flera möjliga, har här fått en skissartad framställning.

Björne Erixon, bibellärare och författare

---

Fakta:

• 15 november

---